Aftonbladet – 19 augusti 1864, sida 2

ro salunda ltullikomligt ense med D. A. leri att motionären grefve A. Ehrensvärds yfte att åt våra förtjente vittra författare illförsäkra ett offentligt understöd, motsvande de af Danmarks riksdag anslagna Digter-pensioner?, redan vid behandlingen riksstånden blef jemmerligt förfuskad, ill följd af vår representations vidunderiga sammansättning;? vidare att sv. akalemien, genom att nu bortplottra anslaset så som skett, ännu mindre uppfyllt sless ursprungliga ändamål, tvertom fästat så lilet afseende vid hvad som ursprungligen varit riksdagens mening med anslaget, att den snarare på egen hand proklamerat en splitter ny grundsats och handlat derefter. D. A. har emellertid, synes oss, lagt för liten vigt på en omständighet, hvilken dock torde befinnas vara af hufvudsaklig natur, och hvilken vi här vilja tillåta oss med nåora ord belysa. Som bekant är, hafva de 6000 rdr blifvit sålunda fördelade af sv. akademien, att 1300 rdr tillfallit hr Strandberg, Byrons trejdade? öfversättare (såsom han redan betecknas i gr. Ehrensvärds motion), 1000 rdr åt hr C. A. Kullberg, ?Tassos förtjenstfulle öfversättare?, 500 rdr åt hr Eichhorn, Boccaccios öfversättare, derefter särskilda portioner åt en ung konsthistorikus, Moores öfversättare, en yngre filosof, ett par studenter med anlag för poetisk kalenderverksamhet, samt ändtligen äfven 500 rdr åt hr Sehlstedt, en poet, som inom sin art, om denna också icke kan kallas stor, har vunnit en viss popularitet. Det ingår icke uti vår afsigt att granska de lyckligen ihågkomnes? behörighet, icke ens att uppehålla oss vid den frågan, huruvida hr Strandberg är med rätta så sjelfskrifven till första rummet, som man tyckes på ett visst håll vilja göra till en trosartikel, eller huruvida han företrädesvis är den författare, hvars vittra och journalistiska verksamhet bör understödjas af svenska folkets frikostighet; men hvad som bjert faller i ögonen, då man genomgår den ofvan meddelade listan, är att sv. akademien för det första utsträckt sin välvilja mycket långt, då den bland annat gratiticerat en yngre vetenskapsman, under det dylika i vårt land hafva en till och med ganska lätt väg till erhållande af understöd, stipendier och anslag af allmänna medel, och att den för det andra ådagalagt en förvånarde förkärlek för ett visst slags litterär verksamhet: öfversätteriet på bekostnad af den originella litteraturen. Det är detta sista, som synes oss vara det betänkligaste af allt. Hr Strandberg kan utan tvifvel kallas en vitter författare?, han är det genom sinå originaldikter, huru som helst man än må bedöma dessa, men han är framför allt en frejdad öfversättare? från Byron och Heine och med ännu större talang från den ultrademokratiska Herwegh. Vi lemna gerna samma vittnesbörd för vacker öfversättningstalang åt hrr Eichhorn, Nyblom, C. A. Kullberg och Ödman, men hvad som icke bör lemnas ur sigte är dock, att hur önskvärdt det än må vara att ega förträfMliga öfversättningar af utländska poetiska mästerverk, och hur förtjenstfullt det arbete onekligen är, som på dylika öfversättningar nedlägges, hörer hela detta slags ?vitterhet? (den öfverförda) egentligen icke till ett lands litteratur i strängare mening, med andra ord: till hvad man förstår med nätionallitteratur. När vi hos oss studera t. ex. Englands vittra litteratur, söka vi icke efter engelska öfversättningar af Gethe och Schiller eller Victor Hugo; vi snarare ignörera hela denna afdelning, så väl öfversättningarne som öfversättarne sjelfva; på samma sätt faller det svårligen fransmannen, engelsmannen eller tysken in att uppehålla sig vid hvad vi öfversatt af utländsk poetisk eller prosaisk litteratur; eller vid frågan huru vi öfversatt, utan vid hvad vi sjelfva skapat. Det att bilda en nationel litteratur, är att producera sjelfva, ej att återgifva andras; det att understödja den nationella litteraturen, det är att sätta sina vittra författare i tillfälle att någorlunda sorgfritt egna sig åt diktandet på egen hand, ur egen fatabur, icke att locka eller nödsaka dem att för dagligt bröd eller för hederns skull endast göra litteratur på andra hand. Denna ålskilnad är stor och synes oss vigtig. Då nu den sv. akademien har tagit den stora brorslotten af hela anslagssumman för att dermed hugna förtjenstfulla öfversättare, har den icke blott i vår oförgripliga tanka begått en orättvisa emot våra mera uteslutande svenska originalförfattare (af hvilka blott en enda, hr Sehlstedt, lyckliggjorte med en smula från den rike mannens bord), utan den har äfven gifvit ett prejudikat, som i sanning är vådligt för hela vår litteraturs framtid. Från det ögonblick det blifver uppenbart, att hvad vi kallat litteraturen på andra hand, öfversätteriet, finner en till den grad öfvervägande nåd inför vår högsta, viltra areopag, att en frejdad? öfversättare anses icke kunna värdigt belönas med mindre än tre gånger så myeket som originalförfattaren eller originalskalden, eller i lyckligaste fall med en stol i sv. akademien, från den stund den så till sägandes språkplastiska fliten och behändigheten sälunda förkunnas vara något berömligare och mera värdt, än snillets och ingifvelsens sjelfständiga skapelser, är helt naturligt en vink gifven åt alla, hvilka hittills befattat sig? med det underordnade författandet på egen hand, att så gerna först som sist kasta sig på det så gynnade och omhuldade öfversättningsväsendet såsom den art, i hvilken en man med någon talang numera nästan ensamt har att vinna lagrar, akademiska medaljer och nationella belöningar. Från sv. akademiens sida tyekes det i våra dagar icke heta: ?sök att dikta som Tegner, att skrifva som Agardh och Geijer?, utan snarare: sök att öfversätta som litteratören Strandberg eller Kullberg! Det gäller på detta sätt för våra yngre obemedlade personer med framstående anlag för litterär verksamhet att ju förr desto hellre hänga sin lyra på Jöfgen och i stället leta upp någon ännu oöfversatt atarhkhat till vadarhörl at amklädandea 3