Aftonbladet – 18 augusti 1864, sida 3

Å I gagn med sin färdighet. Det läge derföre .Jöfningar, med hvilka skarpskyttarne befatta I blifva anspråket på utmärkelsetecken äfven I tjensten, för långvarig tjenstetid 0. s. v.— I men som snart nog kan förloras genom joch vid en eller annan täflingsskjutning Ryn nt VV Le Orm nödvändiga oo. skytten skall göra något en orättvisa uti att med ett yttre utmärkelsetecken belöna färdigheten i en al de sig, och den logiska följden deraf skulle för utmärkt färdighet i exercis, för färdighet i fäktning, för nit och påpasslighet i nägot som man ingalunda ansåg önskvärdt, då skarpskytterörelsen hittintills funnit sig väl af att jemlikhet och frånvaro af all rangskilnad varit rådande bland föreningarnes medlemmar. Skarpskytterörelsen hade för sin framgång och hastiga utveckling äfven till en icke ringa del att tacka den prägel af allvar och flärdfrihet, som blifvit den påtryckt. Just derigenom har den lyckats öfvervinna det ena molståndet efter det andra; men det vore fara värdt, att om det med fog skulle kunna sägas, att skarpskytteväsendet vore en utväg att förskaffa eig grannlåter och utmärkelsetecken, skulle rörelsen förlora sin hittillsvarande karakter och motstånd från flera håll åter väckas till lif. De enda tecken, som nu särskilde vissa skarpskyttar från hvarandra, vore distinktionerna för befälet, hvilka icke i rinsaste mån kunde betraktas såsom någonting 1 dekorationsväg, utan blott utgjorde lika nödvändiga som simpla igenkänmugstecken för de funktionärer, föreningens medlemmar genom förtroendeval utsett. i Det påpekades äfven, att ett yttre utmärkelsetecken för skjutfärdighet skulle innefatta en stor orättvisa mot den stora mängd af föreningarnes medlemmar, hvilka äfven med bästa vilja icke kunde blifva i tilltälle att förskaffa sig samma öfning som andra eller att täfla under enahanda vilkor. Den, som har eget gevär och sålunda är i tillfälle att göra sig fullt förtrogen med detsamma, har t. ex. ett stort företräde fram-! för dem, som nödgats låna målskjutningsgevär vid skjutbanorna, då de ena gången erhålla ett gevär, en annan gång ett annat. Alla dessa kunna ingalunda anses täfla under samma vilkor som de, hvilka hafva egna I vapen. Den omständigheten, att den, som har tid och råd att öfva sig flitigt i mälskjutning — hvilket är en ganska kostsam ölning — naturligtvis måste i allmänhet ernå en större färdighet än de, som mera sällan äro i tillfälle att förskaffa sig sådan öfning, skulle äfven härutinnan gifva de mera bemedlade ett afvjordt öfvertag öfver föreningarnes fattigare medlemmar, för hvilka det ofelbart skulle kännas nedslående att veta sig till följd af sin medellöshet utestängda . från möjligheten att ernå en utmärkelse, med hvilken kamrater inom ledet stoltserade. Det borde dessutom vid denna frågas bedömande icke förbises, att färdighet i målskjutning är något, som eges för tillfället, . uraktlåten öfning, eller af andra orsaker. Att bära för all framtid en utmärkelse för det man vid ett tillfälle varit en god skylt gjort några lyckliga skott, vore derföre ingalunda lämpligt. Målskjutningspris, som vid segertilltället erhållas och som helst böra ha ett så reelt värde som möjligt : och framför allt gå ut på spridandet af sådana artiklar, genom hvilka sjelfva folkbeväpningssaken befrämjas, öfverensstämma ! vida mera med karakteren af den vunna ! segern än sådana på flärd och prål utgående . utmärkelsetecken, som blifvit ifrågasatta. Värdet af de pris, om hvilka det täffas, och sjelfva utmärkelsen att blifva pristagare, att såsom sådan offentligen omnämnas, såsom sådan vara känd bland kamrater och vänner, ansågos innebära eggelse nog till ansträngning. Förutom dessa och andra principiella skäl, som anfördes för afstyrkandet, påpekades ij äfven flera praktiska svårigheter, som skulle möta tillämpningen af några allmänna föreskrifter rörande ett yttre utmärkelsetecken för skjutfärdighet. Skulle tecknet bäras endast på uniformen, blefve hela påbudet otillämpligt med afseende å de säkerhgen till många tusental uppgående skarpskyttar på landsbygderna, hvilka icke hafva anlagt någon uniform. Skulle det åter bäras äfven på civil drägt och utom tjensten, så hade man helt enkelt skapat ett nytt slags ordensväsen, hvarmed man ingalunda ville befatta sig. En mängd andra olikheter i förhållandena inom de särskilda kårerna försvårade, om icke omöjliggjorde, tillämpninme ke km mor orter visserligen är önskvärdt, att så mycsådan, säkert med icke obetydliga kostnader förbunden förändring af skott-taflor, skjutbanor 0. s. v., som skulle erfordras för gen af allmänna föreskritter i ämnet. Skulle t. ex. ett visst pointtal bestämmas såsom minimum för att blifva berättigad till utmärkelsen, förutsatte detta att målskjutningen öfver allt verkställdes på samma distans och att öfverallt enahanda grun-( der för poiniberäkningen följdes, hvilket t ingalunda är förhållundet; och ehuru detj för jemförelse af skjutresultaten på olika ken enhet som möjligt i dessa fall åstadkommes, är det ur öfningarnes synpunkt dock ingalunda nödvändigt att företaga en S C E I i J l att öfveralt lika tillämpa bestämmelser om t vilkor för erhållandet af ett offentligt ut-l; märkelsetecken. En annan omständighet , vore, att om med tecknets utdelande för-c fores mycket sparsamt, så att blott en el-1l ler annan af de allrautmärktaste skyttarne : kunde komma i besittning deraf, så för! lorade det all eggelse för den stora mäng-j, den, som icke hade förhoppning att uppnå l, denna högsta grad af virtuositet; utdelades t det deremot frikostigt, såsom ett slags be-! tyg för ådagalagd medelgod skicklighet, ! blefve antalet bärare deraf så stort, att dett för dem, som icke vore i tillfälle att tör-, värfva det, blefve förbundet med ett gan-f ska stort obehag, och det vore vida sannol! likare att man, för att undandraga sig detta obehag, helt enkelt utträdde ur föreningar; nes leder, än att man deraf sporrades tillj, ansrängning för att förvärfva utmärkelse-l, tecknet. Föreningarnes bemödanden böra t likväl gå ut på att draga till sis medlem-: mar, icke att stöta sådana ifrån sig, hvil-! ket lätteligen kunde på nyss antydda sö t. komma att ske. De talare, som yttrade sig ,