Aftonbladet – 18 augusti 1864, sida 3

genom Krimkriget, är för ögonblicket i större eller mindre grad en fait accompli, gentemot hvilken kejsaren, öfvergifven af England eller atminstone utan att kunna räkna på denna stat, har bestämt sig för att intaga en ännu mera tillbakadragen ställning än förut. Det är blott på detta sätt man kan förklara, jag vill icke säga den tillbakadragenhet, utan den svaghet, som den kejserliga regeringen vis gifva förlusten af hela Slesvij r genom att medoch tillåta, att Danmarks plundring får en sådan utsträckning, att hela norden för framtiden står maktlös och urståndsatt att göra något allvarsamt motstånd mot Tysklands sannolika utvidgningsplaner. Jag meddelade i går hr Drouyn de Chuys dessa betraktelser, hvilka under ett normalt förhållande säkerligen skulle haft ett afgjordt inflytande på den franska politikens verksamhet, men mina ord voro förgäfves. och jag är nödsakad att anmärka, det man här synes fast besluten att företrädesvis göra afseende på Europas tillstånd och de verkliga eller inbillade farorna af en koalition. I detta afseende, jag ter det språk, hr Drouyn de PT repar det, tillämys förde i går. icke det ringaste tvifvel. Jemte det han beklagade, att kabmettet i Köpenhamn icke någonsin hade följt Frankrikes råd. särdeles det, som ke: saren sednast genom mig hade gifvit, uttalade ministern tillika den mening, att hela Slesvig var förloradt för oss, och på min fråga tillade han, att Frankrike icke skulle sätta sig emot Slesvigs inkorporation i tyska förbundet. NVi vilja nog, sade hr Drouyn de LChuys, göra föreställningar i afseende derpå, men sätt icke för stor lit till oss i denna fråga. Vi vilja icke på allvar sätta oss till motvärn, isynnerhet om det verkligen är händelsen, att Slesvigs invånare önska att förbli förenade.? Etter hvad hr Drouyn de Lhyus sade mig, angår den, för öfrigt föga betydande, oenighet, som förefinnes mellan Österrike och Preussen, flera olika punkter. Tvärtemot Preussens önskan är Österrike benäget för att draga det tyska förbundet med i ett gemensamt uppträdande mot Danmark; prinsen af Augustenburg anses som den af Wienkabinettet gynnade pretendenten, medan storhertigen af Oldenburg är hr von Bismarcks kandidat. Slutligen är Berlinkabinettet benäget för att föra kriget öfver på Fyen och låta den österrikisk-preussiska flottan löpa in i Östersjön för att angripa Köpenhamn, medan Wienkabinettet icke gerna vill gifva striden en sådan ny utsträckning. Jag har äran c. L. Moltke-Whitfeldt. 7. Utdrag af en berättelse från danska sändebudet i Paris, daterad den 12 Juli 1862. Hr minister! E. exc. har, som jag hoppas. riktigt emotta-. git mitt meddelande pr telegraf af den 8 dennes, hvarnti jag hade den äran underrätta er om, att det var för sent att föreslå kejsaren skiljedomare, till och med att bedja honom taga initiativet till att förekaffa oss en vapenhvila. Jag tillade att hr Drouyn de Lhuys ännu råder oss till att sluta fred så Tort som möjligt, och att han tror, det vi omedelbart borde begära en vapenhvila, en begäran, som han i sådant fall lofvar att understödja i Wien och Berlin. Det är naturligtvis blott efter att ha talt med utrikesministern, som jag sändt e. exc. detta telegrafiska meddelande. Hr Drouyn de Lhnuys, hvilken jag helt och hållet i förtroende frågade. huru kejsaren, enligt hans tanke, skulle upptaga ett eventuelt steg ar denna natur, svarade mig. att han var förvissad om att kejsaren icke skulle gentemot de tyska makterna taga ett initiativ i angifven syftning, dels för att icke utsätta sig för ett afslag, hvilket alltid är föga behagli dels för att icke en gång ha skenet af att åtagsa sig det ringaste ansvar för den öfverenskommelse. som kunde komma till stånd mellan Tyskland och Danmark. Dessutom, tillade hr Drouyn de Lhuyvs, är jag säker på att det under nivarande törhållanden är i ert eget intresse att vända er direkte till Tyskland; ett förlängande af ert motstånd skulle vara en verklig vansinnighet och hvarje falsk sjelfkänsla böri detta ögonblick sä isido. Vänd er så snart som möjligt till Tyskland, och jag förbinder mig till att strax, så väl i Wien som i Berlin, understödja hvarje begäran från er sida om vapenstillestånd eller vapenhvila. Under loppet af de dagar, som förflutit sedan jag skickade e. exe. min rapport n:r 5 (af den 7 dennes) har den politiska ställningen icke i någon riktning förändrat sig. Här, liksom i England, ha meddelandena i Morning Post haft en betydande verkan, och för ögonblicket är det infen som betviflar, om icke handlingarnas ik ret, åtminstone tillvaron af de politiska s vanden, som de uppenbara. Den franska pressen har sysselsatt 8ig och sysselsätter sig ännu dermed i uttryck, som bära prägeln af ett m nöje, som man förgälves önskar kunna gifva karakteren af förakt. Detta dåliga lynne är uppenbart och törråder sig icke blott i tidningsartiklarna, utan näs ännu tydligare i det språk, som föres af utrikesministern. Denna mi er gör sig i sjelfva verket alltför mycken möda. för att det kan vara naturligt, att ölvertyga sina åhörare om, att trippelalliansen, hvilken, efter hans åsigt, icke kan ha samma föremål eller samma karakter, som fordom, är af beskaffenhet att icke kunna ingifva Frankrike den ringaste oro. I denna anda talte, för icke länge sedan än i förgår, hr Drouyn de Lhuys med mig, sedan han haft ett långt samtal med grefve Goltz, hvilken föregående dag hade kommit åter från Fontainebleau. Efter hvad ministern sade mig, skulle nämnde ambassadör under detta samtal, som varade icke mindre än en timme, icke ha meddelat sig med honom om någon annan punkt än om handlingarna i Morning Post. Hvilket språk utrikesministern och de officiösa organerna inom pressen än föra, så fruktar jag cke att försäkra, det närmandet mellan de tre nordiska hofven utöfvar ett mycket stort inflytande på den kejserliga regeringens hållning. Hon visar i sjelfva verket Tyskland ett särdeles märkligt tillmötesgående. Utan att tala om, att kejsaren vid hr von Beusts sista resa genom Paris, har gifvit honom den mer eller mindre bestämda försäkran, att han icke skulle sätta sig emot, att Tyskland helt och hållet tog Slesvig 1 besittning — ett medgifvande, som svarar emot uppgifvandet af nationalitetsprincipen till förmån för eröfringens rätt — så visar den förklaring, hr Drouyn de Lhuys nyligen gjorde mig i afseende på Slesvigs möjliga inkorporation i tyska förbundet, att kejsaren är bestämd att, hvad in måtte ske, icke öfvergifva sin nuvarande tillbakadragenhet. Detta beslut förekommer mig att vara så fast, att jag tror det icke en gång skulle svigta i händelse det vore fråga om att hela Danmark skulle inträda i tyska förbundet. Lord Cowley delar denna min mening, oaktadt hr Drouyn de Lhuys för någon tid sedan förklarat honom, såväl som mig, att Frankrike med vapenmakt och af alla sina krafter skulle sätta sig emot en lösning af frågan i sådan riktning. L. Moltke-Hvitfelat. 5. Berättelse från danska ministern i Paris den 14 Juli 1864. Hr minister! Det goda förstånd, som på den sednaste tiden verkligen, hvilket ingen här betviflar, inträdt mellan hotven i Petersburg, Wien och Berlin, måste nödvändigt utöfva ett kännbart inflytande på förhållandet mellan kabinetten i Paris och ondon. Det synes verkligen vara omöjligt, aa as C