Aftonbladet – 18 augusti 1864, sida 2

vit angripna af sjukdomen. Hvarje dag var nu af högsta vigt, och här voro nu tvenne som skulle komma att förslösas med underhandlingar, äfven om stormningen i alla händelser sedan skulle komma att försiggå. Denna tanke tjenade icke till att lugna honom, och Hippias trädde in i sitt tält med feberspänd kropp och ett olyecksbådande moln på sin panna. För en krigare var detta tält onekligen ett ganska yppigt hem, prydt som det var med vapentrotter, dyrbara schalar, dryckeskärl af silfver och guld samt en mängd andra dyrbarheter, spridda här och der. Der stod äfven, mellan tvenne vinflaskor, en porslinsvas, fylld med friska blommor, och en polerad spegel med en smakfull kam hvilande på dess ställning, antydde antingen en utomordentlig omsorg om hans yttre ersonlighet eller också en qvinnas närvaro akom skarlakansförhänget, som tjenade till att skilja tältet i tvenne afdelningar. Sparkande spegeln åt sidan och kastande sig ned på en soffa, betäckt med ett beredt leopardskinn, satte Hippias sin tunga hjelm på marken och ropade vresigt efter en bägare vin. Vid den andra kallelsen drogs förhänget åt sidan och en qvinna visade sig i öppningen. lek, stolt, otämd och trotsig ännu i sin förnedring, tycktes Valeria, ehuru fallen, höja sig öfver sig sjelf och stod framför den man som hon aldrig hade älskat, men åt hvilken bon dock i ett ögonblick af vansinne hade offrat hela sin tillvaro, med en herrskarinnas lugna och kalla hållning inför sin slaf. Hennes skönhet hade icke bleknat — långt derifrån, ehuru den till en viss grad ombytt karakter, i det den blifvit strängare och kallare än förr. Om den var mindre qvinlig, var den dock af ett djupare och högre slag. Ögonen hade visserligen förlorat den intagande, leende blick som förr hade utSr deres största behag, men de voro dock ltid lika klara och strålande; medan de ökiga Wagon i likhet med den urbildliga