Aftonbladet – 18 augusti 1864, sida 2

hade böjt sin hvita nacke, att bli i högsta grad plågsamt. Hon hatade de långa glänsande tältraderna, den brännande syriska himmelen, vapnens blixtrande, soldaternas tunga tramp, de ständiga trumpetsignalerna och hela fältlifvets tröttsamma entonighet. Hon hatade det qvafva tältet med dess qväfvande atmosfer och ringa utrymme, och framför allt hatade hon med hvarje dag allt mera den man, med hvilken hon delade dess skydd och dess obehag. Hon räckte honom det begärda vinet utan att yttra ett ord, och stod framför honom i sin kalla, stolta skönhet, utan att lätsa om honom hvarken med blick eller gest. Hon tycktes hundratals mil borta i sina tankar och fullkomligt omedveten om hans närvaro. Han erinrade sig väl den tid då det var helt annorlunda. Han erinrade sig väl huru, äfven då han först lärde känna henne, hans ankomst plägade framkalla ett ladt. leende på hennes läppar och en välommande blick i hennes ögon; och för sin egen del visste han, att om han någonsin hade med kärlek tänkt på en qvinna, så var det på henne. Denna likgiltighet och detta förakt voro derföre nu så mycket mera retsamma, Han var sårad, och hans vilda, otämda natur dref honem att löna lika med lika. Han tömde bägaren och slängde den otåligt ifrån sig. Det gyllne kärlet rullade bort under förhängets veck, utan att hon visade den ringaste tanke på att taga upp den och bära den tillbaka. Han betraktade henne med en vild, hotande blick, och hennes ögon mötte hans med den lugna, föraktfulla blick, hvilken han nästan fruktade, ty denna kalla blick kylde honom ända in i hjertat. Mannen var förhärdad, förnedrad, ända till läpparne sudlad i grymhet och brott; men det fanns ännu en försvarslös punkt hos honom, som hon kunde såra då hon ville, ty han skulle älsket henne om hon tillåtit honom göra det.