Aftonbladet – 18 augusti 1864, sida 2

gestalten hade vunnit en sträng och majestätisk värdighet i utbyte mot ungdomens runda och mjuka konturer. Hon var praktfullt klädd i en slags österländsk drägt, som väl passade hennes skönhet. Denna skönhet var tyvärr det enda vapen hon numera egde öfrigt; och ehuru hon hade vändt det mot. sig sjelf, höll hon det dock, såsom en qvinna egnar och anstår, alltjemt lika blankt och skarpt. Då Valeria lemnade sitt-hem för att dela en gladiators öden, kunde hon icke anföra sin förblindelse såsom en ursäkt för sin dårskap. Hon visste, att hon öfvergaf vännor, förmögenhet, lefnadsställning — alla lifvets förmåner, om hvilka hon numera icke bekymrade sig. Hon trodde sig vara ytterligt förtviflad, förnedrad och beröfvad hela sin qvinliga natur — från hvilken hon dock omöjligen kunde frigöra sig. För ett ögonblick hade måhända scenförändringen, resan, öfverretningen af det steg hon tagit, beslutet att stå fast vid sitt val och trotsa allting, tjenat till att göra henne slö för sitt elände. Det var en nyck hos henne att stundom antaga en gladiators vaen och rustning; och det berättades i den örlorade legionen, att hon mer än en gång hade fäktat i deras leder vid några af deras förtviflade företag emot staden. Säkert var, att hon aldrig visade sig ute i den qvinliga drägt hon bar inne i sitt tält: Titus skulle säkerligen i sådant fall icke undgått att märka detta skriande brott mot fältdisciplinen. Mången bold kämpe hviskade med lifligt intresse till sin kamrat om den sköna amason som kämpade ibland dem — dock endast hviskade, ty de kände sin anförare för väl för att öppet yttra sig om hans handlingar eller söka forska i saker, som han önskade hålla hemliga. : Detta lif, som i hög grad stred mot alla en qvinnas instinkter, började emellertid snart att tynga på den högborna romerska damens sinne; och då belägringen med dess skiftande öden utdro; ng från dag, började det ok, under hvi kon frivilligt