och hvurmed sjelfva den tionde legionen knappast kunde täfla. Bitter den siste kejsarens mord hade denna skara gludiutorer bildat sig till en legotrupp med Hippias i spetsen och erbjudit den nye kejsaren sin tjenst. Under det betecknande namnet Dev törlorade legionen? hade dessa förtviflade män utmärkt sig genom att gå i spetsen vid alla sådana företag som lofvade en fara för hvilken det icke vur klokt att utsätta reguliera trupper, och hade tillvunnit sig etww obegränsudt anseende under belägringen, som beredde dem månget tilltälle att utveckla ewt vildt och öfverdädigt mod. Deras anförare lyste älven i ölvergeneralens tält genom den bländande prakten i sina vapen och sin rustning, men ehutu hans hållning var lika stolt och krigisk som någonsin förr, hade dock hans ansigte blifvit aftärdt, likasom hans skägg hade antagit en rikare skiltuing i grått. Hippias hade djertt spelat om lilvets högsta insatser och vunnit; men tycktes dock föga bättre deran och föga mera belåten än om han hade förlorat i stället för vunnit. Strax invid honom stod Licinius, lugn, ilvarlig och bestämd — anförare för onde egionen, Titus, lörnemste rådgitvare, hela narens stolthet, med alla litvets förmåner och triumter för sina fötter; m utan att unna njuta en enda af dess fröjder. Stående främst bland sina officerare beraktade Titus med en medlidsam blick budvärarens aftärda, hungriga ansigte. Umväranden, ja, verklig hunger började relan låta känna sig älven bland de rikaste i len belägrade staden, och Calchas förmådde cke under sin lugna, värdiga hållning dölja len trötthet och nedslagenhet som alstras 4 fysisk brist. ? aget syses mig gen ka entagligt,