vitligt lif och medvetande om makt. Han såg ut att i hvarje tum vara en soldat och en furste. Men det fanns derjemte ett eget drap i Titus ansigte som gut hans öppna och vackra anlete ett onämnbart behag. Trots all dess manliga oförskräckthet lyste dock i djupet uf dessa ögon en stråle al qvinligt medlidande och ömhet, som förlänade mod åt en vöntallande och lugnade en fånge. Detlåg pu mildhet i det ofta öäterkommande leenlet, som endast kunde tillhöra en god och menniskovänlig natur. Det var unsigtet vå en man, som icke endast var i stånd till vöga dåd och lysande idrotter, utan äfven utt hysa ömma minnen, kärleksfulla tankar, idelmod, förbarmande och sjelfuppoffring. Strax bakom generalen, i hvarje afseende företeende en slående motsats vill sin chef, stod Julius Placidus, hvars tjenster mot Vespasinnus, om också icke fullt uppskatde, dock hade blifvit belönade med ett gt befäl i den romerska hären. Den mest vättänkande of Ceesarerna kunde icke törsumma den man hvars energi hade hjelpt onom upp på tronen; och ehuru Titus gewomskådade och föraktade hans karakter, nåste han dock göra tribunens mod och rigiska egenskaper full rättvisa. — Julius Placidus fann sig sålunda försatt i n ställning, från hvilken han med fördel kunde pela sitt favoritspel, och sökte lika ifrigt befrämja sin ärelystnad nu som då han inrigerade i Rom emot Vitellius och vid vinägaren köpslog med Hippias om sin kejares mord. Den sistnämnde, f. d. fäktmästaren, var fven närvarande i tältet — icke längre en ärare åt gladiatorer, utan kommenderande n trupp som hade förvärfvat ett rykte för ljerfhet vid hvilket de belägrade biekmade,