sien. Efter den olyckliga utgången af Lonlonkonferensen och till följd af nya miliära motgångar har konungen skilt sig ifrån sina ministrar för att lemna sitt förtroende it de gamla hufvudmännen för helstatspariet, och som äro benägna för det dubbla systemet af en gemensam grundlag och en personalunion, i hvilket system det tyska elementet skulle lättare finna plats. Och värigenom gick han ock i sjelfva verket tillbaka till sina personliga böjelser. 1 trots af ett aktningsvärdt bemödande i början af hans regering, återkallades han likväl af amiljförbindelser, sympatier och en upp: riktig öfvertygelse inom kretsen af en reaktionär politik. Hvad de nya ministrarne beträffar, så är det å deras sida verkligen ett stort bevis af hängifvenhet att emottaga plats i konseljen under en så betänklig ställning. Konseljpresidenten, hr Bluhme, är sjultio är; det var han. som redan hade plats i konseljen från 1852 till 1854, och då gjorde sig till organ för den första reaktionen, samt ända från den tiden har arbetat på den olycksaliga idn af en gemen-:! sam konstitution. Grefve Carl Moltke är äfven 70 år; det är densamma, som Preussen fordom önskade få till minister för Slesvig. Hr David, numera finansminister och 67 år gammal, tillhör den generation, som gjorde sig 1830 års rörelser till godo. Han utnämndes då till professor vid Köpenhamns universitet, och intog såsom publicist ett af de främsta rummen inom den liberala pressen samt var en af oppositionsbladet Faedrelandets stiftare, men har sedan lång tid tillbaka helt och hållet brutit sina förbindelser med detsamma. Dessa ministrar äro som man finner pröfvade veteraner, hvilka ej skulle förvånas af nya revolutioner. Landet har emellertid afhållit sig ifrån att protestera emot deras antecedentier; i sitt ytterliga betryck emottager det dem såsom män, tillhörande detta oundvikliga och olycksdigra tidsögonblick. En af fredens följder, om icke vilkor, skall således utan tvifvel för Danmark oberäknadt styckningen bli ännu ett ytterligare offer. Hr von Bismarck förklarade, att han aldrig skulle underhandla med en liberal minister, och konung Kristian IX tillsatte en reaktionär minister. Och hr von Bismarck lär nog vilja bli lydd äfven i allt annat. Grundlagen af den 5 Juli 1849 anstår icke adeln i hertigdömena, och ett exempel på så nära hål är i de tyska regeringarnes ögon en skandal; det bildar en oöfverstiglig vall emot feodala och tyska inflytelser. Det är ingen tvifvel om att ju icke denna kommer att utdömas, och att icke då Europa går in derpå det ögonblick snart är inne då absolutismen skall återtaga äfven denna position. Hr von Bismarck kommer dervid: ej att möta stora hinder. Ibland de nya ministrarne i Köpenhamn finnas de, hvilka protesterat emot denna grundlag, och som förklarat det vara omöjligt att styra med tryckfrihet och med ett danskt parlament, samt sökt förmå Fredrik VII till en afsägelse, emedan han vä grade att låna sig åt deras planer. Konung Kristian sjelf har då han var prins af Danmark icke afhållit sig ifrån att uttala dylika åsigter. Hvem kan emellertid veta hvilket beslut återstoden af danska folket komme att fatta, ifall det skulle drabbas a! denna nya olycka? Är väl ytterligare eti så grymt våld af nöden för att mita djupet af den afgrund, som man låtit gräfva: Hvar och en som intresserar sig för de li berala institutionernas öde inom Europa har här en solidarisk ansvarighet med denna hjeltemodiga och olyckliga nation. Viss är, att de göra sig onödiga bekymmer, hvilka, oroligt grubblande öfver furstars resor och kabinetters notvexlingar, fråga om man verkligen sett den nya heliga alliansen pas sera — de behöfva ju blott betrakta resul. taterna.?