Aftonbladet – 13 augusti 1864, sida 2

MR — af andra och genom en trolöshet, med hvilken äfven han knappast kunde förlika sig, och för hvilket han icke kunde annat ån frukta att hans agent skulle rygga tillbaka. Den romerska anförarens välbekanta mildhet och hans lifliga önskan att, om möjligt, skona den sköna och heliga staden från förstöring hade förmätt honom att tåligt lyssna till hvarje förslag som judarne fjorde om ett tillfälligt inställande af fiendtligheterna. Titus tycktes icke biott afsky blodsutgjutelse, utan utsträckte i hög grad sin välvilja för en fiende, hvars religion han respekterade och hvars olyckor vunno hans uppriktiga medlidande. Mer än en hade han uppskjutit sin befallning om ena sista och sannolikt oemotståndlig stormning, i hopp att staden frivilligt skulle gifva sig, och han sålunda bli i stånd att öfverlemna åt sin fader detta sköna byte, utan att det behöft vanställas genom det våld som en med storm tagen stad får vidkännas. Den store romerske befälhafvaren var icke endast en skicklig härförare, utan äfven en vis och långsynt politiker, lika väl som en mensklig och storsinnad man. Eleazar kände ganska väl dens karakter, med hvilken han hade att göra; men han qväfde alla de betänkligheter, som hedern uppställde uti den öfvertygelsen, att hans. Örsta och enda pligt var hans nations räddning. I hans bröst lågo dock en tapper mans instinkter slumrande, och det var icka utan farhåga för motstånd från hans följe slagares sida som han ou gick att för Esce yppa den plan, medelst hviuken ban hoppades ötverlista Titus och vinna några tin. mars anstånd åt staden. Tveane dagar?, sade han, i det hav åter:og sin rastlösa promenad fram och tillbaka i rummet — tvenne dager är alk hvad