Aftonbladet – 13 augusti 1864, sida 2

gar sin egen storhet genom att spänna rämmande egendomlighet på sin Prokrustesäng. Det stora tyska fäderneslandet har enljudat af harmfulla rop öfver det våld, varmed i de blandade distrikterna danska pråkets rätt häfdades vid sidan af det tyska, fver embetsmannens propaganda, öfver den måaktiga förföljelsen af hvarje fri rörelse, ch Europa har slutligen trott hvad som pprepades från så många tusen munnar. u är Tyskland berre öfver Slesvig; det har edan under det fiendtliga besättandet visat uru det uppfattar det nationaliteternas likerättigande, som det påyrkade för Slesvig, et har med det mest konsiderationslösa sidosättande af befolkningens önskningar ndertryckt hvarje späraf danskhet och lagt yskhetens blytyngd öfver landet så långt om det kunde finna användbara redskap ertill. Under civilkommissariernas styrelse ar det gilvit tillräckliga prof på tysk rättisa, hvars lagar skipa rätt endast åt den ena arlen, och på tysk rättskänsla, som tillåter nisshandlingar och hån afalla möjliga slag, är de blott äro riktade af tyskar mot dankar. Men hvad de olyckligaste danska slesrigare hittills upplefvat i denna riktning är lott ett intet emot det, som är dem förbevållet då tillsvidare — tillståndet upplöses f det difinitiva: deras hittills utståndna lilanden skola försvinna ijemförelse med dem som ännu förstå när de förlorat hoppet om räddning, hvilket hittills uppehållit dem: och se sin lagliga konung, för hvilken de ledo, sina landsmän och bröder, i förtröstan på hvilka de hållit ut, öfverantvarda dem deras skändliga bödlars händer. Det är icke allenast Angel, Flensborg eller Tönder, bvilkas starka danska elementer prisgifvas åt den omgifvande tyskheten; det är hela Slesvig, det är Sundeved och Als, som äro mera danska än Wendsysses, det är Aabenraa och Haderslev, det är Skamlingsbanken, det är Nis Lorenzens och Laurids Skaus gralvar, som öfverlemnas åt tyska herraväldet, ja ibland de landsmän, hvilka skulle offras åt den tyske Moloch, finnes icke få, som hafva lefvat under grundlagens frihet och skickat representanter till Danmarks riksdag. Alla öfverlemnas de nu i tyskt våld, och med hvilken uppsyn skola vi kunna se på hvarandra när vi från dem höra det förtviflade dödsropet, som till och med från de aflägsna polackarne och ezecherna kom vårt hjerta att slå af förbittring och harm? Det har varit en nödvändighet, säger man, en sorglig och tung nödvändighet att gå in på denna fred. Ja, tyvärr, det har blifvit nödvändigt att gå långt, mycket långt i offer, ty intet af hvad vi förtröstade på har hållit stånd, hvarken härens kraft eller nationens sammanhållning eller Europas förpligtelser, och det såg ut som om en längre fortsatt strid endast skulle störta oss iännu djupare elände. Måhända varintet annat att göra än alt mottaga denna fred, intetattuppnå utom detta. Men vi kunna dock ej annat än uttala, såsom värt intryck af allt det, som blifvit bekant om de förda underhandlingarne, att den nuvarande ministeren drifvit underkastelsen mycket långt. Dess företrädare hängaf sig måhända åt bedrägliga illusioner, men den synes i stället ha gått till den motsatta ytterligheten. Den har icke emot landets motståndare begagnat de fördelar, som den hade framför hvarje annan regering; dess konservativa, starkt åt den fordna tyska åsigten lutande riktning har icke förskaffat Danmark en tum jord, och dess förmåga att samla nationen till en ista förtvillad kraftansträngning har icke ingifvit fiebden någon respekt, emedan den icke framträdt i någon energisk handling. Hvilken minister som helst hade kunnat uträtta detsamma som geheimerådet Bluhmes regering; förutsättningen var blott att vilja sluta fred, vilkoren må blifva hurudana som helst, ty detta har i sjelfva verket varit det program, som låg i frasen om Danmarks räddning, ära och sjeltständighet?. Men hvad man än må döma härom, så böra inga hänvisningar till vår förtviflade ställ. aing och inga lugnande försäkringar om det materielt drägliga i de finansiella vilkoren komma någon att glömma att denna fred är en förfärlig olycka för Danmark, medlet till utvecklingen af en öfverväldigande tysk makt och dödsdomen öfver minst tvåhundra tusen trogna landsmäns nationella lif, deras invigning till oupphörlig misshandling och pina. Vi böra icke vända blicken bort från denna sorg och vanära; den skall fortfara att stå för vår tanke, alltid vara närvarande för oss och ingjuta hos oss det fasta beslutet att göra allt för att försona denna synd. Kan denna fred icke hejdas och förhindras — och vi se tyvärr icke någonstädes utväg dertill — så böra dock alltifrån denna dag all vår sträfvan hafva alseende på den framtid, då vi åtminstone kunna befria våra danska bröder i Slesvig, återförenas med dem och ernå den ?danska folkets integritet, som naturens heliga lag berättigar oss att fordra?. K. M:t har, enligt Posttidningen, under den 9 dennes, till öfverste och chef för Skaraborgs regemente utnämnt och förordnat öfverstlöjtnanten och förste majoren vid regementet ÅA. J. Wästfelt. — K. M:t har, under den 9 innevarande månad utnämnt och förordnat till kapten i