Aftonbladet – 12 augusti 1864, sida 2

åter lugnt ned vid Escas sida, och han vände sig bort, högg sig en väg genom de omgifvande ryttarne och förenade sig åter med sina män. Placidus reste sig nu -åter upp från marken och skakade hotande sin nälve efter den retirerande gestalten, utan att ega någon aning om att han för sitt lif hade att tacka de försia frukterna af den religion, som nu hade slagit rot i den fordne slafvens bröst. Då han i sin förtviflan hade framstönat sitt: Ah, min fiende! hade britten erinrat sig att denne man hade visat sig såsom hans bittraste och mest obevekliga fiende. Det var icke endast en ögonblicklig ingif velse, utan inflytande af en djupt retad; bjudande grundsats, som förmådde honom att nu förlåta och skona för Dens skull, hvars läror han hade börjat att inhemta och i hvars tjenst han hade beslutat attinträda. Bland alla denna dags triumfer och bedrifter fanns det ingen ädlare än Escae; då han sänkte sitt svärd och ogerna, men beslutsamt aflägsnade sig från sin fellne fiende. Striden fortfor att rasa med lika häftighet. Eleazar med sina zeloter, och Johan nes af Giscala med sina män rusade från murarne till sina landsmäns bistånd. Den romerska styrkan blef nu i sin ordning omringad af en öfverlägsen styrka, ehuru Placidus, som nu åter satt på hästryggen, gjorde allt för att hålla stånd emot den anstormande massan. Slutligen befallde Titus den tionde legionen, som bar hans namn och utgjorde den romerska härens blomma, att skynda till sina landsmäns befrielse. Anförda af Licinius, till hvars Jugna och orubbliga tapperhet de hyste ettfullkomligt förtroende, vände dessa snart åter krigets böljor och tvungo judarne att draga sig tillbaka till sina förskaneningar — döek icke förr än deras geveral i fiendens anförare igenkände sin tavoritslaf och med smärta tänkie på att krigets öde skulle förbjuda honom att någonsin återse honom annat än såsom en fånge eller ott lik. . i Forts. följer.)