gällde att återgifva tyskarne deras ursprungliga fädernesland, men utom dem tager man älven danskar och lösrycker dem från deras fädernesland utan att ens inhemta deras mening. Efter sådana skandaler och godtyckligheter af en äregirig politik kan icke vidare något missbruk af makt förvåna oss. ass Med anledning af några betraktelser i ?Helsingfors Tidningar, som gå ut på att söka ådagalägga, att Danmark handlat i hög grad oförsigtigt och att dess exempel bör utgöra en varning för Finland att icke lemna spelrum åt vidtgående sträfvanden och förhoppningar, innehåller Helsingfors Dagblad följande ledande artikel: Danskarnes öfvermodiga oförsigtighet?. Redan förr ha vi under den diskussion, som den dansk tyska striden framkallat äfven i våra blad, några gånger påträffat en åsigt, hvilken, stödjande sig på satsen, att hvad som sker är rätt, anser sig böra göra den lyckade eller misslyckade utgången af ett företag till måttstock för bedömandet icke blott af klokheten hvarmed det ledts, utan äfven af rättmätigheten af detsamma. Strax efter tyskarnes eröfring af Dyppelställningen började denna åsigt att uttala sig i påståendet att Danmark och danska regeringen ingalunda voro så alldeles skuldlösa i striden mot Tyskland, ithy att de icke tillräckligt hade tagit i betraktande den stora öfvermakt, som fanns emot dem, samt osäkerheten af det understöd, som var att påräkna at andra makter. Nu, sedan händelserna utvecklat sig ännu mera nedslående för Danmark, har den nämnda åsigten ånyo uppträdt och gjort sig påmint. Samma blad, som vid förra tillfället fram. kom med påståendet att danskarne och dess regering hade orätt, emedan Tysklands makt var så stor, har nu ytterligare upprepat detsamma och sökt att vidare belysa det genom utdrag ur en nyligen i Danmark utkommen och sedermera i Sverge öfversatt broschyr af etatsrådet Otto Mäller i Köpenhamn, hvilken hufvudsakligen går ut på att klandra de Hallska och Monradska ministererda, hvilka intill sednaste ombytet handhaft Danmarks statsroder, för det de sökt att häfda ett Danmark intill Eidern, ?då man ju kunde veta att Tyskland icke skulle finna sig i denna anordning? och då Tyskland hade så stor makt. Anslutande sig till denna åsigt öfverför bladet sedermera skulden på det danska folket för att det dels understödt, dels funnit sig i denna de nämnda kabinetternas politik. Men så synes det oss dock icke, att man får bedöma hvarken ministererna eller folket som understödt dem. Ty det är icke blott såsom vi redan förut sökt framhåila, utfallet, utan äfven rättmätigheten af det sträfvande man försöker genomföra, som bör afgöra domen öfver såväl individers som folks hbandlingar. Att en sak har misslyckats, bevisar måhända — ehuru icke ens alltid det — bristande skicklighet att utföra densamma samt att den varit illa ledd, men ingalunda att sträfvandet varit oberättigadt eller bordt uppges. Och om man äfven, såsom det synes, torde få lot att medge, att de danska ministårerna iafseende å krigets förande visat mindre skicklighet och förmåga, än man kanske egt rätt att ästunda, så bevisar dock detta icke, att deras sträfvande att häfda Danmark intill Eidern varit orätt och från början bordt öfverges. Ja, äfven om det är troligt, att danskarne, också med en bättre och skickligare ledning af kriget, skulle haft svårt att i längden emotstå tyskarne, så bevisar icke ens detta att sträfvandet varit orätt. Ty Danmark intill Eidern var danska folkets rätt, dess rätt till sjelfständighet och oberoende, och var något som det var en pligt för dess statsmän att söka att bevara äfven med den största risk. Att afstå derifrån utan att vara tvungen dertill af yttre våld skulle tvertom varit orätt och stridande mot hvad de voro skyldiga sitt land. Oaktadt den olyckliga utgången synes man 0ss derföre icke med rättvisa kunna klandra hvarken de Hallska och Monradska ministårerna eller det danska folket för försöket att upprätthålla Danmarks eidergräns eller åtminstone större delens af Slesvig förening med Danmark. Snarare kan man rebrå dem — såsom vi äfven några gånad flbarnstelraeedtedvtNDNNN Sörretndoe fager leker: Sr ben