Aftonbladet – 11 augusti 1864, sida 3

Politiska smulor. XVI Oh, que de saints en enfer! utropade Voltaire på sin tid, och i omvänd mening kan man i dessa tider med skäl utbrista: ?O, huru mycken slemhet som dolt sig under de svenska färgerna !? Men det gamla ordspråket, att det icke är något ondt som icke för något godt med sig, har af den sednaste tidens bedröfliga händelser ännu en gång besannats, och om det är obestridligt, att den skandinaviska idn har lidit, icke blott en ?dekonfityr, såsom hennes hätskaste motståndare i går yttrar, utan — erkännom det öppet — ett verkligt nederlag i följd af vår regerings vanmaktspolitik, så är det å andra sidan lika obestridligt, att samma händelser haft den helsosamma påföljden att tvinga de oäkta och förklädda elementerna att efterhand afsöndra sig från den fosterländska kärntrupp, som burit den nationella fanan högt och som icke heller sänker henne i motgångens tid, emedan den tror på sin sak, emedan den är öfvertygad att den skandinaviska iden skall, liksom hvarje stor och framtidsrik sanning, resa sig starkare och oemotståndligare efter nederlaget, och emedan sjelfva denna ids vedersakare, d. v. sg. ibland dem som ännu någon sans och besinning i behåll, icke lära önska sig ?ännu en seger till, sådan som denna?. Att för öfrigt den sidan länge varit ?au bout de son latin? intygas allrasäkrast deraf, att hon numera icke inläter sig i någon sakdiskussion, utan nöjer sig med att stämpla motståndarnes satser säsom ett nonsens? eller med något annat lika fint och bevisande tillmäle, det kraftigaste fattigdomsbevis som i en offentlig diskussion kan produceras. Afven flera andra löftesrika resultater, till en del redan synliga, töra komma att uppväxa ur dessa händelser. Såsom de vigtigaste bland dem vill jag i förbigående påpeka, dels att folken, sedan de nu sett huru regeringarne i allmänhet i kritiska tider sörja för folkfrihetens intressen — hvilken de behandla såsom en fransk författare sagt att fransmännen behandla påfven: de kyssa hennes fötter och binda hennes händer — måste finna sig manade att med kraft och allvar arbeta på utbildandet af institutioner, som gilva dem en röst med vid afgörandet af deras vigtigaste angelägenheter, och dels att, såsom man redan sett och sednast i Aftonbladets gårdagsnummer, den europeiska pressen har blifvit väckt till stegrad uppmärksamhet på de faror, af hvilka den enropeiska civilisationen hotas från Rysslands sida. Bland de märkliga hithörande uppsatser, som Aftonbladet i går meddelade, utgör den ur danska Dagbladet hemtade en högst behjertansvärd komplettering till den belysning af de ryska alliansernas välsignelse, som varit framställd i de uti n:r 146 och 148 af denna tidning, under ofvanskrifne rubrik, införda artiklarne. Känslan af faran utaf Rysslands vänskap, som man bör hoppas snart måtte blifva ett europeiskt medvetande, har bos svenska folket af ålder förefunnits såsom en osviklig instinkt, och genaste vägen för en svensk regering att -belasta sig med impopularitetens tunga börda har derföre alltid varit att genom artigheter eller vänskapsbetygelser mot vår östra granne såra den svenska känslans ömtåligaste punkt. Svenska folket har alltid fordrat och oftast varit vandt vid, att dess regering icke allt för bjert skilt sig ifrån det uti sympatier och antipatier. Det fordrar ieke obetänkta politiska demonstrationer, sådana som någon gång yrkats af publicistiska väderhanar; men det fordrar att i smått som i stort en benägenhet framlyser att älska hvad nationen älskar, åtminstone att icke älska hvad nationen afskyr, och nationen är synnerligen angelägen om att lugnas i denna punkt; det är den, hvari hon mer än i någon annan tänker med en viss ängslan på framtiden, så vidt man från små saker får sluta till de stora. Vår nuvarande regerings förtjenster ha varit af nationen högt uppskat