Aftonbladet – 10 augusti 1864, sida 2

än för fiende. Sjelfva deras anförare, en så djerf och skicklig krigare han än är, förmär icke lägga band på sådana upprorsmakare äfven i rådets höga närvaro. Deras excesser skrifvas på hans räkning, och en värdig och patriotisk befälhafvare blir syndabocken för några få banditer, hvilkas brott han icke förmår hindra. Johannes af Giscala, vi ha i dag vexlat ett broderligt handslag, vi äro ännu en gång vänner och vapenkamrater. Jag uppmanar dig såsom en broder att afskeda dessa röfvare, hvilka sjelfva våra fiender benämna Sicariit, och i stället förena dig med mitt eget folk. Johannes kastade en snabb blick från sin medtäflare till sina följeslagare. Dessa betraktade talaren med en hotande uppsyn och syntes högst missnöjda öfver att deras anförare helt beskedligt lyssnade till ett dylikt förslag. De som stodo längst bort började till och med draga sina svärd och vildt svänga dem öfver den jäsande folkmassan. För ett ögonblick genomfor honom den tanken, att han måhända egde en tillräcklig styrka för att låta hela församlingen, rådet och allesamman, springa öfver klingan; men hans snabba, erfarna blick sade honom på samma gäng att Eleazars parti helt lugnt samlade sig omkring sin chef, med en förtröstan, som är ovanlig hos obeväpnade min, och med en metodisk noggrannhet, som antydde föregående öfvereuskommelse; att vissa signaler vexlades mellan dem och folkhopen derutanför, samt att gården hastigt började fyllas af dessa. Han beslöt derföre att ännu en stund förställa sig och vände sig till rådet med en mera undergifven min än han förut visat. ?Jag vädjar till de äldre i Juda?, sade. han, i det han på samma gång med en gerxt