Aftonbladet – 9 augusti 1864, sida 2

led många beslutsamma och förtviflade män, förfarna i vapnens bruk och färdiga att utöfva hvarje slags väldsbragd mot vän och fiende. I händerna på en djerf och föga samvetsgrann ledare voro de skarpa och för träffliga verktyg. Såsom sådana betraktade dem äfven Eleazar och sökte att beherrska och sammanhålla dem, för att när som helst kunna begagna dem. Det tredje af dessa partier, som äfven måhända var det talrikaste, väckte hos de mera fridfärdiga icke mindre farhågor än hat hos det sistnämnda partiet, för hvilket Eleazar stod i spetsen. Det aufördes af en man, som utmärkt sig lika mycket för falskhet som för vildt öfvermod och djerfhet — Johannes af Giscala, så kallad efter en liten stad i Judrea, hvars invånare han hade förmått att göra motstånd mot romarne, och hvarifrån han sjelf hade flytt undan genom en krigslist, som lika mycket vittnade om Titus mildhet som om hans eget förakt för tro och lolven. Giseala, som beboddes af en landtlig och okrigisk befolkni och var utan försvarsverk mot reguliära trupper, skulle hafva fallit ett lätt rof för den unga fursten med hans lilla trupprytteri, om icke Titus, ilikhet med många andra krigare, hade visat sig benägen för mildhet och skonsamhet. Som han insåg att det skulle bli honom gt att hindra sina soldater från att äta invånarne springa öfver klingan, i fall staden blefve intagen med storm, red hani egen person tätt intill dess murar och uppinanade dess försvarare att öppna portarne och förlita sig på hans mildhet och öfver, seende — ett förslag, hvarpå Johannes, som med sina anhängare fullkomligt beherrskade befolkningen, åtog sig att svara. Han erinrade den romerska befälhafveren ; på hvilken det s några eles rer, att gripa till vupen och strida lina som att bedrifva några slags underhandinger; hvarför de icke heller derutinnen rågade öfrerträda sin Tog: heller kunde