Aftonbladet – 9 augusti 1864, sida 2

partierna, hvarvid de likväl sjelfva gjorde sig skyldiga till icke ringa föredråelser, verkade vida mera till stadens undergång än någonsin fiendens ansträngningar; och drogo ieke i betänkande att förlama de besegrades energi genom att påstå, att romarnpes militära styrelse, som var vis och moderat, ehuru despotisk, var att föredraga framför de vex lingar af tyranni och anarki under hvilka de lefde. Detta talrika parti var isynnerhet miss hagligt för Eleuzar, hvars energiska karakter och fanatiska mod icke ville höra talas om något försök till dagtingan, och som var fast besluten att göra motständ ända till döden och hellre underkasta sig den heliga stadens totala förstöring än att öfverlemna den åt fienden. Han leide nu i det element af storm och strid som tycktes vara mest öfverensstämmande med hans natur. Icke längre en främmande intrigmakare, förklädd ien simpel drägt och gömmande sig vid en af Roms akgator, tycktes juden för hvarje dag hemta en ny kraft af sin bröstplåt, och vandrade omkring på :atorna och ledde operationerna rån vallarne — ett märke för bäde vän och iende i sin lysande rustning samt med denpa hållning som påminde på en gång om en rigare, en patriark och en konung. Han stod öppet i spetsen för ett talrikt unhang af de upproriska, som hade antagit iteln af zeloter, och hvilket, på samma gäng m det lät påskina den varmaste entusiasm ör religionens och fosterlandets sak, var ullkomligt samvetslöst i fråga om de melel hvarigenom det befrämjade sina egna yften och ökandet af sitt eget välde och uflytande. De hade icke dragit i betönande att kasta lott om prestadömet och att fverlåta nationens högsta och heligaste emete åt en illitterat bonde, hvars enda anpråk på den presterliga värdigheten bestod; ti hans slägtskap med den ölverstepresterga stemmen. Förtryck, örverväld och plunring hade gjort zefoternas namn förhatligt Ir massan af föll: men deräknode i sina