Aftonbladet – 8 augusti 1864, sida 3

Med anledning af ett uti en korrespon dens från Köpenhamn förekommande ytt rande om en depesch från grefve Scheel Plessen i Stockholm af den 10 Juli, hvar tillkännagifvits, att grefve Mand rström nu. mera skulle låtit honom förstå, ett Sverge. Norge icke längre kunde anse sig bundet al sitt löfte att bistå Danmark, ifall England eller Frankrike uppträdde till dess bistånd. har greive Manderström i lördagens Posttidning låtit inrycka följande förklaring: Korrespondenten är underrättad. Jag har aldrig yttrat något som kan tydas til den här ofvan kursiverade mening. Icke heller innehål ler hr grefve von SEheel-Plessens depesch af den 10 sistlidne Juli — hvilken bemälde hr minister i dag behagat meddela mig — hvarken dessa ord eller mening som de innebära. och intet uti de nästan dagliga samtal, som oss emellan förekommit. har kannat si honom anledning till en sådan antydning. hvilken han älven förkiarar sig aldrig hafva gjort. De öfver Londoner-konferensen tryckta protokoller bevittna K. M:ts representants uppträdande; men älven med afseende å den rapport. som hr grefve v. Scheel-Plessen skulle atz derom att Sverge-Norge skulle dervid uppträda för en gräns, dragen från Aabenraa till Höier försäkrar danska ministern mig. att en sådan uppgift icke förekommer vti de af honom till dess regering aflåtna depescher. har ansett som en skyldighet. såväl mot Ar heten som mot en högt aktad frimmande minister, som icke här ka mligen upptriö att derom lemna upp 5 ning. Stockholm den 6 Augusti 1864. DL. Manderström.? I motsats met grefve Manderström tro vi att vår ifrågavarande korrespondent varit anska väl underrättad. Hvad förat angär hans uttalade törmodan, att grefve Manderström aldrig kunnat uttala sig i dylik syftning, så har den ju nu af hr grefven erhållit den amplaste bekräftelse. Hvad åter angår de delar af förklaringen, som skola utgöra ett slags dementi å grefve ScheelPlessens vägnar med :fseende ä innehållet af hans depesch den 10 Juli och hans förut gjorda meddel: ide med afseende på Svertes Norges uppträdande på konferensen, så förlorar en dylik dementi största delen ef silt värde genom de sväfvande och diplomatiska ordställninga: som begagnas. Det är klort, att ordställningen i den omtalade depeschep kunrat vara mera eller m ndre ställd på skrufvar, men ändock efterlemnat det totalintryck som af korrespondenten blifvit sngilvet. Genom flera bref från Köpenhamn och genom muntliga meddelanden af derifrån komna resande ha vi erfarit, a t depeschens hufvudtendens sf riksrådets medlemmar fattades så som af korrespondenten eotydte, att dera riksrådsledamöter efter sessionens slut voro nästan mera upprörda fver denna depesch än öfver fredsprelimiärerna, men att svenskar, som befunno sig i Köpenhamn, trodde sig kunna försäkra dem, att det hela måste bero på ett missförstånd och att det vore mer än osannolikt, att grefve Manderström nu skulle afgifvit någon sådan förklaring och onödigtvis komprometterat sig, då icke den aflägsnaste anledning för funnes, tt England eller Frankrike skulle vilja taga svenska reseringen på orden. Skulle emellertid i detta fall missförståndet ligga å riksrådsmedlemmarnes sida — hvilket man tår se, då denna depesch väl förr eller sednare blir publicerad — så finnes emellertid ingen sålan förklaringsgrund i afeeende på refve Scheel-Plessens tillkännagifvande till kabirettet i Köpenhamn rörande Sverges-Norges hållning vid konferensen. Det är en sak, iom är allmänt känd i Köpenhamn och som