Aftonbladet – 8 augusti 1864, sida 2

dref det mot afgrundens rand. Det skulle vara svårt nog att motstå Titus äfven med båda händerna fria; men huru hopplöst var icke försöket nu, då den ena neutraliserade den andras ansträngningar. Eleazars blickar hvilade i detta ögonblick på olivlunderna, de bländande portikerna, de taggiga klipporna och det glimmande vattnet; men hans själs öga betraktade under tiden en helt annan scen. Han såg upproriska landsmän beväpnade med svärd och spjut, tappra, eldiga, fulla af detta öfversvallande mod, som gjorde dem så oemotståndliga vid ett anfall, men deremot saknande den lugna metodiska disciplin, den oaflåtliga tillit vill egna krafter, som äro så nödvändiga för ett ihållande törsvar. Han säg äfven de långa, räta linierna uppställda under örnarne, legionernas ogenomträngliga slagordning; deras befästade läger, deras noggranna manövrer, deras förfärliga krigsmaskiner, och den lugna tillitsfulle kraft hvarmed de dag för dag allt mera närmade sig för att trycka hans folk till döds under sin qväfvande omfamning. Och han började härvid vrida sig orolikt, likt en man som lider tvånget at verkliga fjettrar, ty han önskade i deita ögonblick af hela sin själ att han vore bland sitt folk igen, iklädd sin rustning och med spjutet i hand. Äfven Calchas var ombord på det ankrade fartyget. Han blickade på den sköna scenen framför honom eå som de blicka, hvilka uti all ting se det goda. Och derpå vandrade hans öga Trån det solomigjutua landet och den molnfria himmeln och det gnistrande hafvet, till Escas ståtliga gestalt och Mariamne med sitt ljufva, kärleksfulla anlete, innan det åter hamnade vid det dyrkvifket fann