Aftonbladet – 5 augusti 1864, sida 2

borgare?, erinrade han sig att han hade känt äckel och vämjelse. Han eriurade sig älven den germanniska lifvakten som hade åtföljt honom och den trohet och det okul: liga mod hvarmed hans germanniska legoknektar hade kämpat. Det fanns i gra få af dem i palatset. Då han erinrade ig detta började hans förtroende äter ati vakna. För ett ögonblick upplågade en krigares anda i hans hjerta, och han tyckte sig i slånd att ställa sig i spetsen för dessa blåögda jättar, leda dem in midt bland finden och der dö likt en man. Han reste sig upp, ryckte ned ett af de vapen som till en prydnad hängde på väggen, men de svaga emmarne sveko honom, den försvagade kroppen uttog sin rätt, och han sjönk kraftlös tillbaka på soffan. Det var i detta ögonblick som Esca så utan alla ceremonier inställde sig hos kejsaren. Vitellius reste sig icke vidare, måhända mindre skrämd än förvånad. Britten kastade sig ned på knä och vidrörde den breda purpurfällen på den kejserliga manteln. Inte ett ögonblick är att förspilla, sade han. De hälla på att med våld tränga in genom portarne. Lilvakten har blifvit tillbakadrilven. Det är för sent att göra motstånd: men Cesar kan ännu komma undan, ifall han vill hysa förtroende för imig?. Vitellius såg sig omkring, helt och hållet förbryllad. I detta ögonblick hördes ett starkt anskri från palatsets trädgårdar, åtföljdt af trampet af många fötter och den olycksbådande klangen af stål. Esca visste att det var gladi rna som anföll, Om de komme, upphetsade som de voro af vin och blod, skulle de icke gifva någon pardon. Ceesar måste förkläda sig?, cade han if. rigt, blalvarne ha lemnat palatset i hundratal. Öm. kejsaren vill sätta på sig en prof drägt och följa mig, så skall jag visa onom en väg till doing. och då Ple-: