Aftonbladet – 5 augusti 1864, sida 2

galne Caligulas brott och en tillbedjare af hans gudomlighet; en skärm för Messalinas laster och en befgväm rådgifvare åt hennes öfverseende och rädda gemål; och slutligen hos Nero efter hvartannat kusk, sångare, parasit, gycklare, och uti alla dessa olika roller ständigt känd såsom cen fulländad och vstematisk vällusting. Det tycktes honom nästan varaigär som han kastade terning tillsammans med Claudius och satte upp jord och villor lika väl som juveler och guld, och förlorade stora. summor till sin kejserlige herre; och ehuru. han dagen derpå måste låna penningar för hög ränta, var han nog klyfug att inse den vackra revanvehe han derigenom skulle kunna förskatfa sig. Ö Det tycktes honom nästan vara i gär som han på sin lätta vagn hvirflade omkring på den dammiga cirkus, med fulländad skicklighet tillätande Caligula vinna kappränningspriset med en gå hårfin skilnad, att nöjet af den kejserliga segern derigenom betydligt förökades. Det tycktes honom nästan vara igår som han sjöng med Nero och smickrade odjuret genom att likna honom vid sirenerna, hvilkas röster tjusade sjömännen så att de mot sin vilja skyndade till sin undergång. Och var det nu slut med alt detta? Måste han verkligen afstå från den kejserliga purpurn och den strålande guldtronen? -— de yppiga banketterna och de ädla vinerna? Han ryste vid tanken på en brödkant och en vattenkruka. Ja, hvad som var ännu värre — var väl hans lif säkert? Han hade i likhet med de flesta romare ofta sett döden i ansigtet; men äfven under de lyckligaste förhållanden på slagfäljet, iklädd bröstharnesk och hjeim sawt petäckt med sin sköld, hade hån ansett honom för en stygg och ovälkommen gäst. Äfven vid Bedriacum, då han, vid det han red: öfver den slagne. som låg och! vultnade på marken, sade tili sina generaler; ?en död fiende luktar godt, och så mycket mer derför att han varit en med