Aftonbladet – 30 juli 1864, sida 2

Allt efter som talaren eldades af sitt ämne kunde Esea icke undgå att märka den förändring som kom öfver hans. hållning och hela yttre menniska. I början voro ögouen dunkla, orden tveksamma, sättet osäkert och besväradt. Småningom tycktes ett sken utbreda sig öfver hans bela ansigte, vestalten reste sig upprätt som om den verkligen hade tilltavit i längd, hans ord flöto fritt och obehindradt i ett glödande och ef: ter förhållandena lämpadt språk, hans geer blefvo värdiga, och hela mannen så att ga klädde sig 1 det ämnes majestät, om hvilket han talade. Ämwnet var temligen enkelt, från jordisk synpunkt sorgligt och dystert, och likväl samlade sig de sörjande med itriga och glada blickar kring honom vid sidan at den nyss beredda grafven. Till en början inskränkte han sig till en kort och allvarlig tribut. klädd i de enklaste ordalag, åt de ädla) och intagande egenskaperna hos den unga flicka som de alla nyss hade nedsänkt uti jorden. Hon var oss alla kär och dyrbar?, sade han, Poch dock synas ord sådana som dessa endust likt ett gäckeri för några bland de härvarande, hvilkas hopp och glädje hon var, och i hvilkas jordiska hem hon var eu stråle af ljus. Sörjen, säger jag eder, och gråten och vriden edra händer, ty sådan är menniskans svaga natur, och Han som påtog sig vår natur hyser deltagande för våra sorger och i likhet med den gode läkaren ojuter han medlidandets balsam i såren. 1 dag äro edra sär öppna, edra hjertun tulla, edra ögon blinda af tårar, så att inte kunnen skönja sanningen. I morgon torden I undra bvarför 1 sörjden eä bitterliga. i morgon skolen I sägs: Det är väl och lyckligt; vi arbeta i solen, hon hvilar i skuggun; vi hungra och törsia i ett ofruktbar: Inod, men hon spisar lifvets bröd och drie ker Lifvets vatten i Paradisets trädgård; vi äro trötta och ömtotade, ävna alltjemt vandrare på vägen, men hoa her mu uppnövt sitt her.