Aftonbladet – 30 juli 1864, sida 2

I, som i detta ögonblick stån här der jorden nyss slutit sig öfver det unga ansigtet, mildt och ömt ävnu i döden, skullen I vilja ha henne tillbaka till er om I kuuden det? De, hvilka endast betraktat den vedermöda som omger oss här nere, och för hvilka det icke finues något hädanefter, hvilka kalla sig filvsofer och hvilkas visdom är den blinde mannens visdom, som vandrar på algrundens rand, haiva sjeltva sagt: Den gudarne älska dör ung?; och I skullen knota er att er älskade blifvit hemtad från vingärden för att erhälla sin lön och gå til hvila före dagens hetta och tunga! Tänk å hvilket slutet knude ha blitvit. Besinuen blott aut I haden kunnat bli tvungna att uppoffra henue till att bära vittne om sanningen, att se henne bunden vid en påle på den vidriga arenan, ansigte mat ansigte med det till språng tärdiga vilddjuret! Ju, och äfven värre än detta hade kunnat häada barnet, som I minnens huru det, likasom om det varit i går, smög sig till sin moders bröst eller omtumuade sm faders knäv! De kristna ät pantern, och flickorua ät kopplaren!? heter det ju bland våra tieuder. I hun hört de råa skriken och ryst af fasa och förtrytelse medan I hörden det. Och I skullen ha offrat benne såsom Abraham offrade Isak, slående edra bröst och sonderslitna af törtviflon. Ar det då inte vida bättre som det är? Hon har vunnit dagens lön, utan att behöfva arbeta mer in en limma i soluppgången; hon har undgå t korset och dock vunnit kronan! Men I, som hören mig, afundens icke denna uvga flicka, ehuru hon nu kommit dit der alla eå mycket längta aw komma, Varen snarare stolta och lyckliga öfver ett eder Mästore igke kupnat undvara eder. aut hen ännu har arbete för eder aw verkställa. Hvarje menniskea hur iät sitt särskilda uppireg, och hvarje menniska skall fisinn utt hon åt styrka att uträtta det då tiden kommer. Nögra af eder skola bära vittne inför Cesur, och lör dem är gisslet redan flövatit och korset upprest; men ll devsa