Aftonbladet – 29 juli 1864, sida 2

Den ena af dem var en qvinna, som ännu stod på lifvets middagshöjd. Den andra en stark man med en krigares yttre och knappast öfver medelåldern. Qvinnans ansigte var vändt mot himmelen, och hon tycktes försjunken i tillbedjan och brinnande bön, Hon tänkte icke på de arma qvarlefvorna, det tomma skalet, som nu öfverlemnades åt den beslägtade mullen, utan med trons öga äg hom själen på dess flykt uppåt, och hon g himlen öppen, och huru hennes barn just i detta ögonblick försvann inom dess gyllene port. Men på mannens förvridna ilete kunde man läsa smärtan af en som r för svag att uthärda pröfningen, och likväl för stark att gråta. Hans ögon följde med dystra, oroliga blickar den ena skofveln mull efter den andra, der den föll ned för att betäcka den älskade bortgångna. Då jorden var tilltrampad öfver hennes hufvud, och först då, tycktes han forskande betrakta det tomma rummet bland de kringstående och märka ati hon var gången. Han tryckte händerna hårdt tillhopa och upplyfte slutligen sina ögon. Det är tungt att bära?, mumlade han. Det käns bra svärt att säga: Ske din vilje! Derpå tänkte han på den tomma platsen hemmet, gömde sit ansigte i händerna och utbrast 1 tårar. En ung flicka, som just stod på väg ait mogna tll qvinna, som utgjorde blomman faderns hem och hans egen stolthet och ;lädje, hade plötsligt blivit bortryckt. Denne fader var en god och modig man, och dertill en troende, men hvarje gång som hans barns anlete visade sig för ho vom med sitt ljusa bår och sina kärleksulla ögon, kände han någonting skarpt och ullt, hkt klingan af en dolk, tränga ino i itt hjerta. Da grafven blifvit riktigt igenfylld, sam: ade sg de kristna omkrivg densamma i ön. Mariamne fattade Escavid handen, ick tyst fram till dem och förenade sig i lerag andakt. Det var en sällsam och högidlig syn för berbaren. En krets efimant