Aftonbladet – 29 juli 1864, sida 2

solens strålar hade svårast att intränga, hade processionen gjort halt. Grafven hade redan bliivit i det närmaste färdiggräfd. Det ena spadtaget lös mull efter det andra föll med ett dolt, skrapande ljud på gräsvallen eller rann tillbaka i urhälkningen, medan sängen fortfor att tona, än låg och dämpad likt de qväfda suckarna af en som gråter i tysthet, än höjande sig till fröjdefulla, nästan triumferande toner. Och här, hvarest Meecenas och hans skalder och parasiter hade mötts med kransar och pokaler för att fördrifva sommardagen med haltlösa disputationer, resonnerande om de ändlösa ämnena lif och död, kropp och själ, det nävarande och det tillkommande, blimdt och förgätves trefvande omkring i mörkret efter en nyckel till gåtan — hånande Pythagoras, vederläggande Plato och förtalande Socrates — lades den döda kristuas kropp ödmjukt och förtröstansfullt ned i jorden, och den hädangångna anden hade redan erfarit verkan af dessa sanningar som den under lilstiden hade insupit — sanningar för hvilka de hedniska vise skulle velat gifva pokaler och kransar, rikedomar och välden, ja, hela verlden till på köpet, blott de känt och trott vå dem i detta sista ögonblick då allt omkring den döde bleknar och försvinner, som om det aldrig funnits till, och det icke återstår mer än en verklighet !rån hvilken det (j gilves någon undaultlygt. udinnun och hennes riddare stannade på några Iå stegs afstånd medun spuden kastade sina sista jordsmulor upp tll ytan. Derpå sumlades de kristna tyst och högtilligt omkring den öppna grarvem och iiket nedsänktes varligt 1 dess hvilopiats, och de ansigten, som sågo det sjunka och så stanna, vackla hit och dit, och så sjunka gen, alldeles som den hädangångnas lif, rälade af en helig segeriröjd, emedan le visste att åtminstone för denna vandrae resans vedermödor voro ötverståndna och hemmet uppnådt. De båda sörjande, som man tydligt kunde urskilja från de ör rige, stodo vid hvardera ändan af grafven. oc Je