Aftonbladet – 29 juli 1864, sida 2

med hvilken de nästan uttryckte sin med förhoppning blandade sorg öfver den döde. Fruktan var emellertid en känsla som icke länge kunde få rum i Escas bröst. Han rätade upp sig, och blodet trängde åter tillbaka till de bleka kinderna. Det är andar! sade han; skogens andar, på hvilkas område vi gjort intrång. Goda eller onda, skola vi af all makt söka att värja oss emot dem. Om vi visa det ringaste tecken till fruktan, skola de offra oss ät sin hämd. Ätven i detta ögonblick var hon stolt öfver hans mod — detta mod som kunde trotsa den vidskepelse, hvartill hans nordiska härkomst hade uppammat honom. Det var äl ven ljuft att länka, att han från hennes läp. par skulle lära det som var sannt både i denna verlden och den tillkommande. De äro inga andar!4 svarade hon. Det är kristna som begrafva sina döda. Escn, hos dem skola vi vara i säkerhet, och de skola visa oss huru vi obemärkta kunna lemna detta ställe. tKristna! upprepade han i tviflande ton; äfven vi äro ju kristna, icke sanut? Jag skulle emellertid önska att de voro beväpnade?, tillade han betänksamt. Med tjugo goda fäktare skulle jag åtaga mig att töra dig oskadd från den ewa ändan af Rom till den andra; men dessa, fruktor jag, äro enda t prester; och sådana kunna föga uträttn, då de romerska legionerna äro lössläppta öfver hela Bladen! Han var endast en nyläring, tänkte hans kärieksfulla lärarinna, och han måste iå vidkänn.s8 månget nederlag, pröiva mangen mo.gång ionwan den käcka tillförsigten till hans eget mod hunnit utrotas ur hans tappra bjeria, för ett ersättas at det ädlare mod, som endast förtröstar på himmelens vilja. En tapper man var dock i alla händelser ett icke daligt ämne för att deraf skapa en god. De lemnade sitt gömsle och skyndade nedåt allen efter de borttågande kristne, rå en aisängd plats, der de återstående träden växte tötast och yppigest, och der middage