Aftonbladet – 28 juli 1864, sida 3

Å (Forts. från n:r 169.) Göteborg utgör, skulle jag tro, ireligiöst hänseende en återspegling af den moderna somfundsställningen i allmänhet, med dess rononcerade anförare för de olika partiägren och midtemellan dem en stor allI mänhet, från hvilken på båda hållen ifriga rekryteringar göras. Samhället är nemligen deladt i trenne stora läger, af hvilka dock de två äro inom sig splittrade i många småfraktioner, de der sinsemellan förkättra hvarandra, men hålla tillsammans, då det Jgäller att angripa den gemensamme motståndaren. Dessa trenne läger utgöras af de ortodoxa, under hvilka jag innefattar TIsåväl de rent statskyrkliga, som Schartaulaner, pietister, etc., de liberala eller s. k. nyaste och ny-rationalisterna, af hvilka somliga äro längre framskridna än andra, samt indifferenterna, eller de hvilka låta de religiösa rörelserna passera obemärkta, betala kyrka och presterskap sin tribut, gå i kyrkan då och då, besöka nattvardsbordet vid vissa tider, och för öfrigt låta saken ha sin gilla gång. I spetsen för de ortodoxa står som den ifrigaste kämpen domprosten d:r Wieselgren, hvars varma trosnit och obetviflade öfvertygelse om det rätta i hans sak förskaffat honom äfven sina motståndares aktning, om de än kunna i flera fail klaga öfver, att satsen ändamålet helgar medlen? af hr domprosten användts i verkligheten emot dem, i det han på ett vrängdt sätt framställt för sina åhörare deras åsigter och till och med angripit dessa, sedan de uttalats uti en eller annån broschyr, utan att dessförinnan sjelf och annorlunda än genom hörsagor taga del af dennas eller dessas innebåll. Dr Wieselgren älskar att från sin predikstol varna mot de liberala, de s. k. otroshjeltarne, och få om ens någon af hans predikningar på sednare tider läro fria från ett eller annat utfall mot motståndarne. I sin ifver och sitt nit förgäter han ofta hvilka ofantliga slutledningar, som kunnå dragas af hans ord, och till hvilka konseqvenser de skulle, tillämpade i verkligheten, föra. Det är naturligt, att år Wieselgren skulle sjelf vara den förste att gifva dementi åt den uttydning man skulle vilja göra af hans ord, ifall denna vore i ett eller annat afseende samhällsoroande. För en del söndagar sedan t. ex. höll dr Wieselgren en predikan i Hagakyrkan, deri han återkom till det kära kapiilet om otroshjeltarne. 1 sin hänförelse uttalade han med ljungande blickar följande inspirerade ord: Jag säger eder, att en tjuf, mördare eller röfvare är en engel i jemförelse med dem, som förneka Kristi gudom?. Orden voro antagligen riktade mot nyrationalisterna, men kunde ju af en oreflekterande åhörarehop, som kanske ej ens egde någon kännedom om, hvar de förhatliga nyrationalisterna stå i detta hänseende, lika lätt tolkas att hvar och en, den der förnekar Kristi fördom är sämre än en tjuf, mördare, etc. nligt såväl den allmänna sedelagen, som särskilt Sverges lag är en tjuf, mördare, ete., en varelse, som samhället stöter ifrån sig, hvarsfrihet, ja, kanske lif det tager, för att freda sig sjelft och befria sig från en smittosam förargelse. Judarne t. ex. förneka, det vet hvarje åhörare, Kristi gudom. I jemförelse med dem skulle således en tjuf, mördare, etc. vara en engel, eller med andra ord, juden borde snarare än de sednare utstötas ur samhället. Men nu tillåter just detta juden att lefva och verka inom detsamma samt utvidgar alltmera hans frioch rättigheter. Den slutsatsen gör sig nu lätt, att en dr Wieselgrens åhörare måste anse samhället på detta sätt stå i strid mot både sig sjelf, lagen och kristendomen. Det är således ett med berådt mod och emot bättre vetande syndande samhälle, mot hvilket han bör ställa sig oppositionelt; resultatet häraf kan således bli just motsatsen af hvad dr W. egentligen åsyftade, eller värfvandet af proselyter åt sekterismen, denna splittring inom kyrkans eget sköte, hvilken redan i så stor mån undergräft henne sjelf. Vi stanna vid denna slutsats, emedan vi veta, att den gamle predikanten med ?barnasinnet? sjelf skulle med alisky vända sig ifrån den andra, att t. ex. judarne, som förneka Kristi gudom, skulle, fastän sträfsamma, redliga och oförvitliga medborgare, af samhällets öfriga medlemmar betraktas och behandlas som sämre än röfvare och mördare. Jag skulle tro, att det liberala partiets anhängare endast beklaga dessa utfall ef den i så många stycken vördnadsvärde predikanten, väl vetande att deras sak endast kan vinna derpå, att de ortodoxa förkämparne slå öfver målet. De skulle dock, och detta med fog, kunna vredgas öfver att man idkeligen söker emot dem uppreta öfriga samhällsmediemmar, fastän de endast gå den väg, som forskningen och vetenskapen redan för längesedan banat, och mot hvars beträdande deras samveten haft intet att invända. Att så absolut förbättra dem, som nu sker, är att vilja förneka förnuftets rätt till sökande efter ljus och förbjuda forskningen. De liberala ha ännu icke valt för framställande af sina åsigter något annat språkrör än det tryckta ordet, hvilket står der det står, kan af en och hvar inhemtas och granskas och likaledes af en och hvar kontrolleras. De ortodoxa begagna ej allenast detta tryckta ord, utan äfven predikstolarne och bönsalarne, ja, det har händt att de förra till och med derbän missbrukats, att vid barnpredikningar vilde utfall gjorts mot de liberala och barnapredikan Dlitvit en vidrig form för odium teologicum. Vapnen äro på detta sätt för ojemna, jag har derföre hört, att de liberala påtänka ett medel, som säkerligen skall bli af ganska god effekt, att dermed söka bemöts utfellen från predikstolarne. De ba nemigen i sinnet ått börja med offentliggörande al referater och recensioner af predikningarne, då naturligtvis många nu öfliga missbruk skola omintetgöras. Denna tanke, som man meddelat mig helt allvarligt. har ganska mycket tilltalat mig, och jag finner det vare fullkomligt på sin plats, att den andlige talaren underkastas offentligt bedömande såväl som hvar och en annan i allmänhetens tjenst. Jag betviflar ingalunda, att men till en början skall skria öfver hä