Aftonbladet – 28 juli 1864, sida 2

bekännelser och andra bevekelsegrunder ha visserligen gifvit menniskan kratt att stolt vandra till pålen, att utan klagan uthärda qval, från hvilka åskådaren med fasa måste vända sig bort. En hedning eller en jude kunde med den värdiga hållning, som iappra män låna af förtviflan, möta det bistert blängande lejonet eller den grymma orinande tigern på amfiteatern; kunde med ugn fattning se den raka fåra i sanden, som utmärkte skådeplatsen för hans lidanden och hvilken snart skulle rödfärgas med hans blod. Äfven genom den qväfvande röken, midt bland de gula, hoppande läsorna hade bleka ansigten synts röra sig jugna och majestätiska som vålnader, utan utt uppehällas af någon annan kraft än ett idelt mod, som ledde sitt ursprung från uppfostran och stolthet. Men det var den sristne ensam som kunde underkasta sig len yttersta förnedring och de rysligaste lidanden med en ödmjuk och äfven glad jacksambet; som kunde dricka af den bittra kalken och mottaga drycken utan knot, enlast med en klagan ölver sin egen ovärlighet; ja, som kunde förlåta och välsigna sjeliva tyrannen som befallde, sjelfva de hänler som tillfogade honom de qval han led. Kristendomen var i dessa tidiga dagar, lå den kom direkte från dess källa, väentligen och framför allt en kärlekens reigion. Att föda den hungriga, kläda den nakna, sträcka en band åt den fallna, icke änka något argt, icke göma eller fördöma, sort sagdt, att älska sin nästa såsom sig jelf voro de direkta bud, som hade gifvits f det höga föredöme, som så nyligen hade andrat här nere på jorden. Hans första ärjungar sträfvade så hårdt som den svaga nenniskonaturen kan medgifva att efterikna honom, och under deima sträfvan för: