GLADIATORERNE) TAPLOR UR LIFVET BLAND ROMARE OCH JUDAR ROMAN I TVENNE DELAR AP WKYTE MELVILLE. Han såg helt förvånad och förbryllad ut. Samma fråga hade nästan omedvetet föresväfvat honom, men hade icke förr antagit en så bestämd form. 4Du skulle kunna göra mig feg, Mariamne, sade ban; då Jag tänker på dig, fruktar jog nästan att dö. o stodo en stund under steneken, der månljuset inströmmade klart och kallt mellan de nakna grenarne. Det föll på en marmorskitva, som var till hälften förstörd till hälften öfverväxt af mossa; men p dess yta syntes dock tydligt ingrafvet hutvudet på hästen, med hvilket romaren älskade att pryda den sten, som utmärkte hans sista hviloplats. sVet da hvad detta betyder?? sade hon, i det hön pekade på denna sällsamma och då betydelserulla symbol. Afven den stolie romaren känner att död och hädantärd äro desamma — att han beger sig på en resa, ban vet icke hvart, men hvaritrån han aldrig skall återkomma. Detta är en resa, som vi alla måste göra, ingen ken veta huru snart; kanske är hästen redan denna nau sadlad för dig och mig. Men jag vet hvart jag går, Esca. Om du för en tumma sedan ade dödat mig med ditt svärd, skulle jag redan nu ha varit der.4 sOch jag, utbrast han, Zskulle jag ha 1) 3e A., B.: n:r 129, 130.132—148, 150, 151, 183.-4EB. 157, 158, 160-171.