vorthvall, försedt med en jernport, som nu hade fallit inät. Den låg vid den gata, som gick på andra sidan om tribunens hus; och i det de passerade fram inunder det multnande hvalivet, sågo de att det bildade en ingäng till en al. dessa ödemarker, hvilka efter den stora branden under Nero existerade der och hvar, icke endast i förstäderna, utan i sjelfva hjertat af Rom, Den öde plats, der de nu befunno sig, var de förr så berömda Esqvilinska trädgärdarne, som ursprungligen hade vorit en begrafningsplats, och som af Augustus skänktes åt hans gunstling Mtecenas, till utt plantera och pryda i enlighet med sin yppiga och fulländade smak. Denne lärde patricier hade begagnat sig af kejsarens trikostighet, för att här uppföra ett ståtligt palats, hvilket emellertid icke hade undgått den stora eldsvådan, samt att anlägga storarlade planteringar, hvilka vid samma olyckliga tillfälle hade blifvit förstörda. Föga åte.stod nu utom de träd, som ursprungligen bade beskuggat romarnes grafvar under den gamla republikens dagar — dessa ?ovälkomna cypresser?, på ett så rörande sätt skildrade i det mest reflekterande ode som blitvit författadt af honom, hvars snille Miecenas fostrade och hvars tacksamhet aterbetalade skulden genom att göra den furstlige beskyddaren odödlig. Mången gång hade Horatius promenerat i dessa ljufligt svalkande skuggor, med många sällsamma och omvexlande fantasier, halft patetiska, halft groteska, grubblande på affärerna och nöjena, solskenet och skuggorna ändamålet och slutet af det för honom oför klarliga problemet: en menniskas korta lif. Här hade han måhända äfven spekulerat öfver mytologien, för hvars skönhet hans poetiska inbillning var så mottaglig, medan