deras räddning måste Mariamnes öfvervägande känsla naturligtvis vara en liflig tackmhet mot Försynen, som sålunda hade räddat både henne och honom, hvars lif var henne kärare än hennes eget. I likhet med sin nation trodde hon på den Allsmäktiges ständiga och omedelbara ingripande i sina tjenares öde, och den nya tro, som hastigt utbredde sig i hennes hjerta, nade mildrat den bäfvan, hvarmed hans dyrkare se upp till honom, genom den obetingade tillit, kärlek och förtroende den meddelar och sålunda gör menniskans förhållande till Gud såsom barnets till radern. Sådana känslor måste utgjuta sig i bön och tacksägelse. Innan Mariamne hade gått tio steg från tribunens hus, stannade hon plötsligt, såg upp i Escas ansigte och sade: Låt oss här böja knä och tacka Gud för vär befrielse.? uInte här åtminstone! utbrast britten, hvars nerver, så starka de än voro, hade blifvit något slappade af nattens vexlingar och de farhågor han hade hyst för henne, som han älskade. De kunna i hvarje ögonblick komma tillbaka. Du är ännu på långt när inte i säkerhet. Om du är så utmattad att du inte kan gå (hon gick nemligen med lutadt hufvud och stödde sig tungt på hans arm), så skall jag bära dig i mina armar ända fram till din fars hus. Ack, min älskade, jag skulle vilja bära dig genom hela lifvet ! Hon log ljuft mot honom, ehuru hennes ansigte var mycket blekt. Lat oss gå in genom denna förfallna port, sade hon; några få ögonblicks hvila skall återställa mig, och, Esca, jag måste tacka Israels Gud, som räddat både dig och mig, e voro nära ett till hälften nedramladt