skältde och rosen blommade. Der Chloc dansade och Lydia sjöng, der for nu kor pen kraksande fram och tillbaka eller upp gaf nattugglan sitt hemska läte. I ställe för sammetslen gräsmatta och putsade exo tiska växter samt statyer, omfattade a gröna lunder, väfde nässlan sin brännande matta och framstack syrörten sina spetsigt blad, och här och der visade en grafster sin marmorskifva, slät och hemsk likt et blottadt ben. Allt var förstörelse eller för fall — några få korta år hade åstadkommi allt detta; och untingen de vakade elle; sofvo, hade skalden och hans gynnare gåt dit, hvarifrån man aldrig återvänder. Under grenarne af en spöklik jernek. svärlad, vissnad och förstörd af eld, stan nade Mariamne och hängde sig med bådr händerna fast vid sin följeslagares arm. Den unga flickan hade i flera timmar tap vert kämpat mot en förfärlig inre oro lika, väl som mot verklig kroppslig smärta; mer med lättnaden och tryggheten infann sig nu reaktionen. Hennes ögon blefvo omtöck. nade, hennes sinnen tycktes öfvergifva henne och hon darrade så häftigt, att hon icke vidare kunde fortsätta vandringen. Han lutade sig ned öfver henne med en litlig förskräckelse. Det bleka ansigtet såg så dödligt ut att hans tappra hjerta bäfvade vid tanken på möjligheten at att han skulle kunna komma att lefva utan henne. Omsluten af hans starka arm, kom hon sig snart åter, och han omtalade nu för henne sina tankar i några få enkla, rättframma ord. cOch likväl måste det slutligen komma derhän, sade hon mildt. SHvad är väl menniskans korta tillvaro, min Esca, för en kärlek sådan som vår? Åfven om vi hade allt hvad vi kunde önska, allt hvad verlden kan gifva, skulle det dock i hvarje