0 rTrT3A aqHOlltrEl(l( -TFp5HHH-Htu;5s8wHHlflHHNSTnRB812NDTnn!nn 5 NS TTT DD hans kraftiga sunda förstånd och något ma: terialistiska karakter mäste ha varit så yt terligt misstrogen i afseende på dess san ning. Ja, var det icke just på denna fläck som han förlöjligade vissa af sina lands mäns vidskepelser med grofhet i uttryck. som föreonades genom deras qvickhet och der han i en mördande sarkasm föl alla tider bevarade minnet af den oanstän. diga gudabilden, likasom han i ljufva, glödande bilder bevarat minnet af det svala Prenestes lunder och de terrassformiga ving.rdarne, gassande sig i middagssolens glans på Tiburs strålomglänsta kullar? Här torde man ofta ha sett den massiva, skinande gestalten, så trind och putsad, med sin rena hvita mantel och sitt vackra glänsande hufvud, smyckadt med en krans a! festliga rosor, och säkerligen icke saknande en festlig pokal i sin hand. Här torde skalden ha suttit mången angenäm timme i skuggan, under skämt och sång och täta klunkar af gammalt falerner, samt en dunkel föreställning, hvilken, ehuru icke erkänd, dock allid var närvarande — likasom dödskallen vid banketten — att fest och skämt och sång icke kunde räcka i evighet, utan att den tid slutligen måste komma, då det tomma kruset icke vidare skulle påfyllas, då de bleknade rosorna icke längre kunde hopbindas till en krans för den medvetslösa pannan, och då lyrans en gång brustna sträng hädanefter för alltid måste tystna. Sjelfva vattenfallet, som i den sömngifvande skuggan hade inlullat dess egare uti hans middagsslummer, var nu uttorkadt, och en hop af dammigt skräp intog nu den plats, der den svala, genomskinliga ytan förr sken fager och jemn som gas. Ogräs växte tätt och högt, der fordom myrten