Aftonbladet – 27 juli 1864, sida 2

ss icke ända derhän ge vika för vestmakernas afundsjuka, att ge dem fördelen af ;n skandinavisk union.? — Och de inbilla ig i sjelfva verket, att de kunna våga alling, 1 förlitande på Frankrikes och Engands osämja och blindhet. Furst Gortschakow har bokstalligen uppfattat ingressen till Peter den Stores testamente. Han lickar ned på oss såsom på vanslägtade jolk, bestämda att blifva czarismens rof: nen i likhet med den ryktbara testamentsvifvaren hyser han alldeles samma opinion om Tyskland; och när allt kommer omkring så är hr Bismarck ändock en klen statsman; ty han förstår hvarken förlika det närvarandes intressen med det förflutnas eller göra skilnad på vänner och fiender.? Journal des Dibats yttrar, med särskildt afseende på Preussens vidtutseende planer, följande: ?En mängd personer göra anspråk på Slesvig, på grund af en mängd principer: arfsrätt och legitimitetsrätt, folkens rätt och den allmänna rösträtten; traktaternas rätt, nationaliteternas rätt, feodal rätt, modern rätt, ja till och med rätt till hafvet — allt har man åberopat i denna fråga. Det är bestämdt en rättsförbistring, lik den Babyloniska ; och midt under alla de ig korsande rättsanspråk, ser man hr Bismarck ensam icke fordra hertigdömena på grund af någon princip. Han nöjer sig med att låta sin arm der kampera och hålla dem besatta i kraft af en ingalunda ny rätt, denna af ideologerna föraktade rätt, som Henrik af Bearn kallade kanonrätt. Det gifves tider och tillfällen, då denna rätt i sjelfva verket icke är den minst tydliga. Hr Bismarck tror, med eller utan skäl, att vi just nu befinna oss i en af dessa tidskiften, och han handlar i enlighet dermed. Hvilken hållning iakttaga väl de tidningar, hvilka han inspirerar och skyddar? Hvilken lära är det väl, som vännerna till hans person, försvararne af hans politik, de mer eller mindre erkända tolkarne af hans innersta tanke dagligen allt tydligare uttala? Jo, hela Slesvigs införlifvande med Tyskland. Efter hvad som händt — säga de — har Preussen på Wienkonferensen ej mer än två punkter att diskutera med Danmark och med Tyskland. I afseende på Doanmark kan det ej komma i fråga att återlemna i Kristian IX:s händer en enda bit af Slesvig eller dess öar. I afseende på Tyskland skall man fråga: Hvilka materiella fördelar bör Preussen erhålla för det oepgennyttiga nit, hvarmed det gått alt på andra sidan KEidern utföra en plan. kär för tyska hjerlan? Tyskland ombedes att lösa detta problem, Preussen emellertid alltid förbehållet att tillse huruvida det icke ännu bättre kan det utan eller tvärtemot Tysklands mening.?