Aftonbladet – 27 juli 1864, sida 2

Smygande sig bakom Hirpinus breda rygg, gömde han sig i det mörkaste hörnet al portiken och afvaktade resultatet al Mariamnes vädjande till fäktmästaren. Hippias dref gladiatorerna framför sig med bullersam godlynthet, och då de som bäst trängdes vid den smala ingången, vände han sig om för ett ögonblick och hviskade till Esca: För flickan hem, kamrat. Jag kan ju lita på dig? Ja, lita på mig! var allt hvad britten svarade; men tonen, hvarmed an sade det, och den blick han vexlade med Mariamne skulle ha tillfredsställt en vida kinkigare person än gladiatorernas anförare. j Farväl då, min gosse, sade Hirpinus, soch med dig också, min vackra blomma. Jag skulle följa med sjelf; men det är en lång väg härifrån och till Tiber-strandeu, och jag får inte saknas i natt, komma hvad som helst. Farväl med er båda! tillade Hippias hastigt. Om det inte varit för plundringen, skulle mina lamm knappast varit så medgörliga. Om du råkar på dem ännu en gång, torde knappast sjelfva vestalerna kunna rädda dig. Bort nu och lef väll De lydde och skyndade bort, medan fäktmästaren med ett belätet leende klappade Hirpinus på axeln och följde honom in i huset. Gamle kamrat, sade han, vi skola, hvad som än må hända, denna afton dricka ett mått af tribunens Ceecuba. I morgon ligga vi antingen på rygg, gapande etter dödspenningen, eller trycka vi våra läppar mot ingenting sämre än en pokal at blankt guld. Hvem vet, och hvem bekymrar sig om hvilketdera?? Inte jag åtminstone, svarade Hirpinus: E)