Aftonbladet – 26 juli 1864, sida 2

och alla åskådarne i den öfverfyllda byggnaden, från senatorns dynor till slafvens sextums ständplats, helsade honom med skalJjande bifallsrop. Efter denna seger var den vackre Hippias romerska folkets förklarade gunstling. Åter var han medelpunkten för allas uppmärksamhet, då han, i spetsen för sina gamla yrkesbröder ordnade Neros erymma skådespel och med lysande prakt gick det kejserliga Roms smak till mötes. Ja, ban hade uppnått spetsen aj en gladiators rykte, och från denna böjd öppnade sig nu en utsigt, om hvilken hun hittills icke ens kunnat drömma. En hand full beväpnade män, en eller två facklor för hvarje dussin klingor, ett palats i lägor, en natt af blod (han endast önskade och hoppades att det mätte bli ett tillräckligt motstånd för att striden icke skulle bli blott och bart ett slagtande), en ny dynasti, en tacksam gynnare och en tapper mans fjenster erkända och belönade — detta var det perspektiv han nu såg iramför sig. Fram tiden log honom sedan till mötes i de mest bländande färger. Hvilken af Roms österländska besittningar skulle bäst tillfredsställa den törst efter kunglig lyx, hvilken han nu för första gången började känna? I hvilken af hans manligare egenskaper var han väl så underlägsen juden, att gladiatorn Bippias just behöfde bli en sämre monark än Herodes den store? Och dock hade man icke ens fnnu upphört att tala om denne krigiske konung — hans visdom, hans grymhet, bans mod, hans prakt och hans brott. En romersk provins var endast ett annat namn för en oberoende styrelse. Hippias såg sig sjelf upphöjd på en tron i mejestätets hela bländande glans i ett österländskt glödande himmelsetreck. Lifvet der erbjöd honom allt hvad det hade utt giva af ståt och fester och rika materiella njutningar. Slafvar, hästar, juveler, banketter, mörkögda qgvinnor, sidenklädda eunucker och granna lifdrabanter med glänande hjelmar och blictrende sköldar af om: Ingetving foktedoe; intro ens en per