Aftonbladet – 25 juli 1864, sida 2

Under det britten öfverlade saken med sig sjelf, visste han icke om hun skulle känna sig mera oroad eller lugnad af denna oförmodade händelse. Ehuru vagnen hade återvändt utan Muriamne, voro de båda frigifna och de beväpnadeslatfvarne ännu borta. Hade de möjligen gått miste om sitt rof och höllo de änuu på att söka efter henne? Eller hade de kanske fört henne till något annat ställe? — måhända till de båda trigifnas vindskammare, för att der hållas doid till dess natten var längre ramskriden. Men de ord, som han hade hört af Placidus eller hans vålnad, tycktes antyda att judinnan väntades i hvarje ögonblick. Dessa ögonblick tycktes emellertid uiärmja sig till timmar. Orolig och otålig som han var, hade han redan tänkt på uu vända tillbaka för att söka upp Eleazur, då len annalkande truppens tokumessiga gäng väckte hans uppmärksamhet. Månen sken jull och klar på himlen, och let öppna rum, öfver hvilket gladiatorerna ågode fram, var klart som dagen. Med 0 viss känsla af lugn förtröstan igenkände han Hirpinus kraftfulla gestalt, och då han strax derpå blef varse den mörkklädda gestalten vid hans sida, dränktes ögonblicklisen all tvekan och oro i den jublande känlan af att ännu en gång fö återse Masiamne. Med ett vildt språng stod han midt ibland lem, tryckande henne i sina armar; och l.ckan, sow låg snyftande vid hans bröst, ände sig nu helt trygg och säker, emedan ou var hos honom. Hirpinus uppget ett rytande som skrämde latvarne, hvilka böllo på att duka bordet den inre försålen. : Räddad, min gosse! utropade hgn, och feldkingad till på köpet och sund!