Aftonbladet – 25 juli 1864, sida 2

Korrespondens från Hobro, Jutland, deu 17 Juli 1864, Tidningarne hafva redan meddelat historien om striden vid Lundby, samt omtalat att det var 1:sta regementets 5:te kompani (kapten Hammerich), som, under anförande af öfverstlöjtnant Beck deltog i striden; att det var tappra oförfärade män — riktiga kärnkarlar?, som Betzholz ständigt säger med tårar i ögonen — men att de genom en manöver, som öfverstlöjtnant Beck anbefallde, gingo ett hårdt öde till möte. Lördagsaftonen den 2 Juli kl. 9 såg jag kompaniet draga genom Aalborg, sjungande ?den tappre landsoldat?, och med välsignelse följde vära tankar dem i väg. Det var en glädje att se dem draga ut, jublande och varma — det var en sorg att nästa morgon mottaga dem, som kommo tillbaka ! Kompaniet marscherade först till Elitshöi, omkring 2!4 mil söder om Aalburg, men fienden hade dragit sig tillbaka; — Beck beslöt nu att uppsöka en tiendtlig afdelning, som stod i nordost, och de våra marscherade öfver Mels och Gunderup till Lundby, en liten landtby 1!4 mil sydost om Aalborg, I. belägen mellan stora ljungbeväxta backar. Beck uppeldade sitt tappra folk med ett varmt tal, en höjd, bakom hvilken fienden befann sig. Vår styrka var omkring 200 man, fiendens ungefär 150 man med betydligt kavalleri till reserv. Med sina förträffliga tändnålsgevär anställde preussarne en förfärlig ödeläggelse bland vårt folk, som ännu gick på — men hvad förmådde väl tapperheten uträtta? Af sårade, döde och fångar förlorade det stiackars, sprängda kompaniet nära hälften af sitt manskap. Och det skall sägas med innerlig tacksamhet, att samtlige svenskar, som funnos uti kompaniet, gjorde sin pligt till det yttersta och mer än sin pligt, hvarför de också alla nu ligga särade för vår och Danmarks välfärds skull. Den tappraste bland de tappre är svensken P. I. C. Betzholz (löjtnant vid kongl. Lifbeväringsregementet), hvilken nu ligger svårt sårad här i Hobro, med kärlek och omsorg vårdad, så vidt det står i vänners och fienders förmåga. Han gick fram efter det han blifvit sårad af två kulor i armarne; först för den tredje föll han. Läkaren tror dock säkert, att han skall återvinna bruket af sina armar, och dock är armbogsleden krossad i den ena. Jag har besökt honom ett par gånger; han längtar ifrigt efter sitt tappra, sprängda kompani, efter sina vänner i Sverge och dem han funnit här i vårt betryckta Danmark. Nu har han blifvit hela vårt folks sanne vän, och gifve Gud, att han ännu i många år må kunna möta vännerna på båda sidor om sundet, må kunna glädjas i medvetandet att hafva gifvit oss sin rikliga andel af lefnadsmod och hjertevärme i bedröfvelsens tider! Han har bedt mig sända eder och alla hans vänner i Sverge sin helsning från plågolägret — vi hafva alla bedt för honom och de andra svenskar, som stodo vid vår sida! Ekström (förut handelsbetjent i Göteborg) har jag flera gånger sett på lasarettet i Norra Sundby; han är svårt sårad i hufvudets öfra del, knäetoch foten. Hans kapten — Hammerich, som också ligger sårad här i Hobro — berömmer honom mycket som en tapper karl, som gick fram efter det han blifvit sårad första gången. Hans tillstånd är mycket betänkligt, dock är han nu betydligt bättre än förut. Johansson (från Stockholm, tror jag) och Boldt (frän Landskrona) äro båda förda till Köpenhamn, den förste sårad i foten, den andre i höften! — Och nu farväl! — och kommenderade dem strax . fram till ett bajonettanfall i kolonn nedifrån