Aftonbladet – 25 juli 1864, sida 2

kars hjelplös flicka. Jag har inte gjort en enda menniska något ondt. Låt wig få gå — af barmhertighet låt mig få gå.? Men mot detta sätt att lösa kouten gjordes invändningar från ulla håll. Rufus och en eller par af de äldre kämparne, som rördes af fängens-ungdom och tårar, skulle väl gerna ha tillåtit henne att aflägsna sig; men Euchenor, Lutorius och de öfriga protesterade på det kraftigaste mot att låta en så dyrbar. pris gå sig ur händerna. Sjeltva Rufus måste, ehuru han gerna skulle velat bistå sin kamrat, medgiiva att rättvisan enligt gladiatorernas log var på Euchenors sida. Ätven förslaget att par om par fäkta om hennes egande, så populärt det än borde ha varit i ett sådent sällskap, gjordes omöjligt genom ordalagen i den ed de nyligen häde aflagt. Då truppen nemligen blifvit köpt af Hippias för utöfvandet at ett särskildt uppdrag denna natt, hade den enligt gammal sedvana förbundit sig icke allenast till ömsesidigt kamratskap och gemensamhet i intressen, utan äfven utt afhälla sig från att under hvilken förevändning som helst draga blankt stäl, vare sig mot hvarandra eller mot en gemensam fiende, tills deras principal befallde dem att göra det. Ehuru Hirpinus svor och grälade och under hela tiden höll Marieamne under sina vingars skugga, måste han dock erkänna styrkan af sin kamrals skäl, och den förbryllade atleten ansträngde sin ovana hjernä så att hutvudet värkte, för att hitta på något medel au rädda den ungu fickan. Ailt dröjsmål var emellertid farligt. Dessa män brukade icke tveka eller lägga tyglar på sig, och redan närmade sig den timma då de skulle mönstras för afwonen och sedan begifva sig till tribunens hus. Den gemle föktaren insåg derför ott ben vidstle