Aftonbladet – 23 juli 1864, sida 3

norska gesandten härstädes, grefve Björnstjerna med anhållan att densamma genom hans för sorg måtte tillställas Lundströms efterlefvand anförvandter. Lundströms djerfva tilltag att me delst sabel söka slå sig igenom en omringande fi endtlig massa kan nästan kallas dumdristighet då utgången af ett sådant försök ej gerna kund vara tvifvelaktigt. Men L., som alltid haft ev djerf och oförvägen karakter, lär på förhand h: vttrat till en god vän bland kamraterna, att han L.. vore född med segerhufva, och det syne verkligen som om hans öfvertygelse i detta hin seende varit så fast, aut han ansåg sig osårbar Han fick med lifvet plikta 1 r, men genon sin tapperhet har han dock häfdat det svensk: namnets anseende. — Bland dem, som unde; nuvarande krig, fastän dess bättre med lyckli gare resultat honom sjelf, äfven i gansk: ög grad bidragit härtill, är sergeanten C. G Elgström, hvars bragder i sinom tid af tidnin garne omnämts. E. finnes för n ande hä . Köpenhamn, hvarest han tjenstgör vid någo af batterierna vid Lange Linie, tror jag. Jag har ett par gånger träffat den tappre och älsk. värde krigaren, hvilken med sin Dannebrogs. mands-dekoration på bröstet tager sig synnerligt bra ut. ÅA den venstra ärmen i E:s vapenrock finnes å främre sidan ett litet rundt hål och ett dito å baksidan. De äro betydelsefulla de de hålen, emedan de utvisa, hvarest den kula som sårade E. gått in och ut. Blessyren är nu all. deles lekt, men E. klagar dock öfver att han stundom känner smärta deraf. Genom El im rhöll jag underrättelse om att å ett lasarett här i Köpenhamn skulle finnas en ung svensk fri villig, hvilken varit sidokamrat med den vid Lundby-affären dödligt sårade göteborgaren Emil Ekström, och jag beslöt genast uppsöka ifrågavarande person, för att genom honom få några underrättelser om den unge mannens sorgliga öde. Jag begaf mig till det i Landkadettakalemi-byggnaden inrättade lasarettet och anträffade i en af de stora, för mycken komfort utmärkta sjuksalarne, den unge svensken, en landskronabo vid namn Orto Boldt. Med tårariögonen omtalade han sin vän Ekströms sorgliga slut och berättade äfven hur afhållen den aflidne varit af hela kompaniet på grund af sitt Iskvärda sätt, muntra lynne och många sällskapsgålvor, egenskaper, hvilka ju äfven i hembygden förskaffat honom talrika vänner, hvilka nu sörja den förtidigt hädangångne. Ekström föll genast vid den första förödelsebringande salvan som preussarne affyrade och Boldt, som först vid slutet af bataljen fick sin blessy han har träffats af en kula strax nedanför höfn och hans tillstånd är utan all fara — blef åledes skild från sin vän. Boldt lyckades efter många vedervärdigheter hjelpa sig fram till ett i hast till lasarett inrättadt hus i NörreSundby och hade ej legat der mer än en qvarts timma, då Ekström i medvetslöst tillstånd dit inbars. Då B. såg sin olycklige vän, brast han ut i tårar och ett par af byns damer, hvilka voro behjelpliga vid de sårades vård, skyndade till B. för att erbjuda honom sin hjelp, alldenstund de förmodade att hans tårar härledde sig från de kroppsliga smärtorna. B. pekade då på sin stackars vän och de ömhjertade qvinnorna lofvade taga hand om Ekström och egna honom all den vård som hans tillstånd erfordrade. Såsom tillhörande antalet af de lättare sårade blef Boldt samma dag på aftonen som fäktningen egt rum, förd från Nörre Sundby till Köpenhamn och han erfor således intet om sin stackars vän förr än ett par dagar efter det underrättelsen om hans död ingick. B. omtalade iäfven med dju relse det sorgliga öde som drabSat löjtnant B tzholz, hvilken varit kompaniets chef och gjort sig högt älskad af sitt folk. Innan jag afslutar detta vill jag endast nä a, att jag förnummit. det sergeanten Heinenann, den omtyckte skarpskytte-instruktören från Göteborg, hvilken, efter hvad jag hört upp s, af sina anhöriga antagits vara död, l ulsköns välmå an har komm ga befinna sig på Fyen, hvarest ndot öfver den afdelningen som ifvervakar hästarnes gräsbete. På tal om nska frivilliga kan jag berätta, tt jan här gjort bekantskap med kaptenen A. V. Möller, hvilken varit svenskarne till så stor wytta här. Den utmärkt humane och hjertlige nannen har haft och har fortfarande otroligt nycket besvär med och för de frivilliga. hvilka onom funnit den pålitligaste och punktligaste kommissionär och hjelpreda. Men så taga de också hans hjelp i anspråk så att det förslår. Möller yttrade bland annat: jag har ej haft litel bråk med att emottaga och söka anställing för alla de svenska frivilliga, men jag beeder mig på att få tiodubbelt att sköta när alla som lyckligt och väl kommit helskinnade ur get, skola hem igen. Hr Möllers med upp: flrande af både tid och penningar förbundna nödor och bes erhålla så mycket högre betyelse, som han gjort ailt uteslutande af intresse ör saken och utan att räkna någon ing, hvilken i dylika fall ej så sällan pliär vins blott och bart i form af otack från dem, vilka man stått till tjenst.