Aftonbladet – 22 juli 1864, sida 3

Ungrarnes sätt att bereda och ericka vin. (Forts. från onsdagsbl.) Hvad vodlingana införande och utbredning beträffar, så blefvo de första vinbergen anlagda af romerska solduter på deras kejsares befallning; i sednare århundraden planterade man italienska och grekiska rankor på kullarne vid Theiss; men förnämligast utvecklade sig vinodlingen genom de många tyska vingårdsmän, som ungerska konungar och magnater vid åtskilliga tillfällen kolonivis inkallade i landet, likasom äfven åkerbruk, handtverk, handel och vetenskaper idkats och utvecklats af tyskar. I Ofen, på hvars berg mer än 200,000 eimer vin produceras, ligger vinodlingen nästan helt och hället i tyska händer. Det går dock de fattiga vinodlarne i Ungern såsom i andra vinländer: de ha en torftig utkomst, äro för det mesta rika godsegares dagsverkare eller ega blott små vingårdar. Många högmögende, bland dem äfven 20 ORarne, sälja till grosshandlarne för 10—20,000 gulden vin om året. Hela Ungern med undantag af de högre Karpatherna är ett vinland. Vinrankan frodas i den feta mergeljordmånen på det kalkartade Bakonyberget och på de från Karpatherna utlöande bergsgrenarnes soliga kullar vid Pressurg ända till siebenbärgiska gränsen, på de sandiga hedarne vid Debreczin och Ketschkemet samt på Theissflodens sanka stränder, det s. k. stenbrottet; men af utmärkt odhet trifves det söta vinet på Matras, egyallyas (uttalas: Hädjaja, d. v. 8. bergets fot) och Plattensjöns kägselbergs vulkaniska mark samt vid Neusiedlersjön. Vinberg omhägna Donau ända ned till Svarta hafvet, vinranksgröna kullar omkransa Karpathernas södra fot, på hvilka berg de uppstiga till 1000 fot, och vinberg betäcka Bakonybergsträckningarnes soliga sluttningar och sträcka sig ofta långt in i dalslätterna... Omkring Ofen kan man vandra hela mil mellan vinkullar, ty bönderna (för det mesta tyskar, s. k. schwaber) idka jemte åkerbruk äfven vinodling; de förse nemligen Pesth-Ofens små vinkrogar med sin sura drufsaft, som ingen vinhandlare vill köpa af dem, emedan. qvantiteterna äro för små för honom, qvaliteten otillförlitlig. Vinodlingen erfordrar mycket arbete. Man måste gödsla marken väl samt rensa och hacka flitigt. Då dessa arbeten mest inträffa under den varmaste årstiden och uppstigandet på bergen i och för sig är besvärligt, erfordras kroppsstyrka och oförtruten flit för en god vinodlare. De breda bergsryggarne höja sig ofta hela mil småningom uppåt, de smala stigarne gåi djupt insänkta klyftor uppåt och äro ej alla körbara, hvariöre vinodlaren måste släpa den erforderliga gödseln i korgar på ryggen upp till vinfältet. Man planterar vinrankan i rader, uppdrager den vid störar och afskär den om hösten litet ofvanför rotknölen. Vinskörden firas väl ännu öfverallt i landet såsom nationalfest, men dessa poetiska vinskördars fordna glans har förbleknat. Annu förbrukas mycket krut dervid, det skjutes med pistoler och kanoner, raketer, svärmare och andra fyrverkeripjeser afbrännas, hvarvid månget groft puls bedrifves, le unga dansa hela natten i ända, alla äta nycket och godt. men allt detta ser blott it som en plägsel från gammalt: vinfestens ikta humor, lynnets soliga glädtighet och len rätta festsinnesstärfningen fattas, uten utt man kan säga hvad och hvarest något elas. Då man deltager i en dylik vinkörd, känner man sig sviken i sin väntan, y öfver allt detta pluttrandet och skjutanlet, hojtandet, drickandet och jublet sväfvar mn prosaisk nykterhet och den dunkla känlan: det sjelfständiga Ungerns gamla herrighet med sin exempellöst billiga statsförfaltning är förbi. Den ovana skattebördan, om med hvarje år växer genom nya förwöjningar och nya skatteslag, ligger likt en nara på det ungerska folklifvet och faller ckså likt en dödande frostdimma på dess