Aftonbladet – 22 juli 1864, sida 2

till deras stora förtrytelse och till stort men för den stackars karlens egen yttre menniska. Händer knötos, och ögonbryn rynkades, i det den väldiga, undersätsiga figuten trängde sig fram genom hopen; men Cave? Cave? hviskades af de mera försigtiga, och till den grad fruktades en gladiator af sina fredliga medborgare, att den djerfvaste föredrog att smälta en skymf hellre än att tvista med en man hvars sjelfva yrke var strid och blodsutgjutelse. Vagnen var redan i rörelse, då en stark hand satte de båda stånghästarne på bakhasorna, och Hirpinus djerfva stämma hörs des öfver de trampande hofvarne och den allmänna förvirringen, Lugna dig ett ögonblick, min gosse lilla?, sade han till den uppbragte automeden; jag hörde just nyss en kamrats namn nämnas af någon inne i det här förgyllda äggskalet. Håll stilla, säger jag dig, pojke, och låt piskan vara, om du inte vill att jag skall knacka ut din kycklingshjerna ur skallen.? Automeden, som allt ifrån början hade varit mindre benägen för hela företaget, ryckte hästarne tillbaka och såg ut som om han vore på väg att börja gråta. Damasippus deremot, som litade på understöd af sin kamrat och på vårdaren af ett halft dussin beväpnade slafvar, steg djerft fram och bad gladiatorn ?maka sig undan der?, i en hög och myndig ton. Hirpinus kände genast igen den frigifne och skrattade högt och länge. Hvad nu, min gamle kamrat och supbror?? sade han; vid Pollux, jag kände inte igen dig i denna krigiska rustning. En krans af rosor passar onekligen bättre denna röda näsa, än de der hjelmbeslagen, och handtaget på en dryckesbägare skulle mycket bättre kläda din hand, än fästet af detta pråliga svärd. Hvad är det här för tjufgods, gamle parasit? Jag vill slå vad om att sehakalen bara för hem ett stycke as till lefonets håla.? (Forts. följer.)