Aftonbladet – 22 juli 1864, sida 2

Hirpinus, Rufus, Lutorius och några af de säkraste klingorna i Rom hade följaktligen fördrifvit tiden med en promenad genom de förnämsta gatorna istaden, och hade blifvit vittnen till icke få tilldragelser som voro af synnerligt intresse för män af deras yrke. De hade varit nog goda att uttrycka sitt gillande af det krigiska sätt hvarpå SalJustius trädgårdar hade angripits och intagits; de hade äfven under viss bister tillfredsställelse åsett stormningen af Capitolium, ehuru de beklagade att det blifvit satt i brand, emedan de tjocka rökpelare, som vältrade sig nedåt dess murar, hindrade dem att se drabbningen, som för dem var det hufvudsakligaste nöjet, och hvilken de kritiserade med många instruktiva och från deras yrke hemtade anmärkningar. Det var dem utan tvifvel ganska svårt att afhålla sig från att deltaga i någon af dessa skärmytslingar, så mycket mera som en hvar af dem var beväpnad med ett kort tvåeggadt romerskt svärd; men, såsom de erinrade hvarandra, var det endast en tillfällig återhållsamhet och innan midnatten skulle de alla ha fått bada sina strupar i vin och sina armar i blod. Tiden för suptn närmade sig nu, och atleterna började blifva vilda, hungriga och trötta af overksamhet. De hade stått stilla för att se vestalernas procession draga förbi, och äfven dessa vilda, samvetslösa män hade afhållit sig från hvarje ord eller gest som kunde synas innebära någon missaktning för den jungfruliga orden; men de hade visat föga intresse för anledningen till uppehållet och knappast nedlåtit sig att taga någon notis om en diskussion som rörde elit så lumpet ämne som en förrymd slafvinna. Men till sina kamraters förvåning och de kringståendes bestörtning trängde sig Hirpinus plötsligt fram genom hopen, utan vidare omständigheter undanknuffande dem som stodo i hans väg, och upplyftande en liten näsvis barberare från marken för att kasta honom likt en leksak bland en höp prafantde och snattramde medborgare,