Aftonbladet – 22 juli 1864, sida 2

nyfikna ansigten, hvilka sällsamt kontrasterade mot de beslöjade gestalter, som upptogo midten af gatan, kalla och orörliga som marmor. Två liktorer grepo Damasippus, en i hvardera axeln, och förde honom utan vidare omständigheter på några få stegs afstånd från prestinnan. Här föll han ned på knä och började på ett löjligt sätt vrida sina händer i förtviflan, medan den omkringstående folkmassan skrattade och hånade honom och endast af vestalernas närvaro hindrades att utbryta i handgripliga våldsamheter. Hon är en slafvinna, vår slafvinna, köpt för våra egna penningar på marknaden, heliga jungfru. Jag kan svärja derpå; jag kan bevisa det. Här är mannen som köpte henne. Ack, du fördömda Oarses, har du nu i sista ögonblicket lemnat mig i sticket? Den sluge egyptiern kom nu fram, lugn och trygg, med minen hos en man, som litar på rättvisan af sin sak. Emellertid sträfvade Mariamne förgäfves af frigöra sig. Hon hade blifvit så starkt bunden att hon knappast kunde röra sig, och var icke i stånd att få fram ett enda ord. Hon stretade emellertid förtvifladt för att lösgöra sin mun från den bindel som betäckte den. Med den lugna värdighet, som utgjorde ett utmärkande kännetecken på hennes embete, pekade prestinnan på vagnen, i hvilken fången låg bunden; och under slöjan hördes i klar och lugn ton, hvartill de kringstående lyssnade med vördnadsfull bäfvan, denna fråga: Hvilket brott har hon begått? Intet brott, heliga jungfru, alldeles intet brott?, svarade den listige Oarses, som väl visste att den benådningsrätt, som vestalerna älskade att utöfva,enligt all sannolikhet vida mindre skulle tillämpas i fall det gällde en gensträfvig slafvinnna, än om det vore fråga om en dömd brottsling. Hon är bara en förrymd slafvinna, en simpel danserska. Jag vet knappast huru jag skall kunna berätta det i er höga närvaro. Jag köpte henne