Aftonbladet – 21 juli 1864, sida 3

sång bittert ångrade att han någonsin hade nlätit sig i detta företag. Han önskade nu ar allt sitt hjerta att han kunnat kasta hela bördan på Oarses skulror; men han hade på sednare tiden tyckt sig i sin patrons sätt märka en viss insigt a hans egen ringa nytta i jemförelse med den listige egyptiern; och om den sednare nu tilläts att utföra det älventyr, hvars upphofsman han möjligen hade varit, skulle Plaeidus onekligen komma till den ötverygelsen att det icke tjenade till något att hegagna tvenne skurkar till ati utföra ens arbete. Han kände sin patron tillräckligt för att ana den verkan en sådan öfvertyelse skulle hafva på hans egna ulsigter. Tribunen skulle icke hysa större betänkligligheter vid att köra honom på porten för nit svälta ihjäl, än vid att rycka ett öfver: flödigt hårstrå ur sitt skägg. Till följd derat ansåg sig Damasippus äfven med den största ris öra vara den som förde Mariamne i hans herres hus. Detta var onekligen ett svårt och vådligt värf. Det var endast rum för honom och en stark slaf utom körsvennen och fången. Den sednare stretade våldsamt emot och måste med våld hållas ned, hvarjemte det icke var så lätt att hålla medelvägen mellan dämpandet af hennes skrik och en dödlig qväfning. Under det nuvarande laglösa tillständet var det äfvenledes nödvändigt att uudvika en närgången uppmärksamhet, och äsynen af en vacker förgylld vagn med en tätt beslöjad qvinlig gestalt inuti och alltsammans draget af N ra sköna, hvita hästar, var just icke synnerligt egnadt att undgå en sådan uppmärksamhet. Oarses hade visserligen föreslagit en hängbår, men hans kamrat hade förklarat att en sådan inte tillstadde Bödig skyndsamhet, och nu gjorde