kunde rädda honom om du bara visste på hvad sätt. Han kunde bli lyeklig om har ville — men med en annan Mariamne hörde endast den första me ningen. I fara!? upprepade hon, Poch jag kar rädda honom! Ack, säg mig hvar han ä och hvad jag kan göra för honom.? Den visa qvinnan tog en spegel upp wu sin barm. Jag kan inte säga dig det?, sade hon men jag kan visa dig honom i denna. Men inte här, der en förbigåendes skugga skulle kunna störa förtrollningen. Lät oss gå bort till den der tomma platsen vid den brutna pelaren, och du skall ostörd få skåda de ansigte du älskar.? Det var endast ett kort stycke dit, ehunr ruinerna, som omgåfvo platsen, gjorde der enslig och afstängd; men äfven om afstån det hade varit dubbelt, skulle Mariamne utan tvekan ha följt sin nya bekantskap : sin ifver efter underrättelser om Esca. Då hon närmade sig den brutna pelaren, så kär för henne genom de minnen som den framkallade, kunde hon icke qväfva en läti suck, som icke gick förlorad för hennes följeslagerska. ?Det var här du förr mötte honom?, hvi skade den visa qvinnan. ?Det är här som du skall återse hans ansigte.? Detta var näppeligen endast en lyckträtt. ty det fordrades föga skarpsinne för att upptäcka att Mariamne hade ömma minnen förknippade med ett ställe som så väl lämpade sig för ett möte mellan tvenne älskande: emellertid var denna förtroliga bekantskap med hennes föregående handlingar tillräcklig att öfvertyga judinnan om hennes följeslagerskas öNernaturliga kunskaper, öch