Aftonbladet – 20 juli 1864, sida 2

För sent! Esca skyndade bort från Valerias hus, jublande 1 kärlekens vanliga sjelfviskhet och utan att tänka på den smärta och de svikna förhoppningar han hade lemnat bakom sig. Det unga blodet flöt snabbt och lifligt genom hans ådror, och i trots af sin oro njöt han dock med hela sin själ af den herrliga känslan att ännu en gång vara fri. Han var utan tvilvel icke omedveten om ädelmodet och hängifvenheten hos den qvinna som hade befriat honom, icke heller var han så blind att han icke märkte den känsla som hade drifvit henne till ett så förtvifladt steg för hans skull; och uti första hänförelsen af sin tacksamhet, som dock icke hade den ringaste anstrykning af ömmare känslor, hade ban beslutit att, så snart han hade uppfyllt sin pligt och satt Mariamne i säkerhet, vända tillbaka och ännu en gång kasta sig för den romerska damens fötter. Men ju längre han kom bort från hennes ståtliga boning, ju mer försvagades detta ädelmodiga beslut, och innan kort hade han föga svårighet uti att öfvertyga sig att hans första pligt var att skynda till Mariamnes bistånd, och att han i eina följande handlingar skulle låta leda sig af omständigheterna, eller med andra ord, följa sin egen böjelse. I trots af sin sårade fot skyndade han nu fram mot Tibern med samma snabba fart som han fordom hade förföljt den hungriga vargen eller den skumstänkta råbocken öfver Britanniens gröna kullar. Svlen hade icke varit nere en timme, då