Aftonbladet – 20 juli 1864, sida 2

nade sig och blef nu plötsligt varse en kruka, som i många bitar låg sönderslagen vid hans fötter. Han visste icke att det var Mariamnes. Huru skulle han väl kunnat veta det, då tusentals krukor, alldeles lika hennes, buros hvarje afton till Tibern af tusentals qvinnor? Och likväl isades hans blod af förskräckelse, och han skyndade nästan medvetslöst tillbaka till Eleazars boning, hvars dörr han kastade upp utan att bry sig om att först anmäla sig medelst en knackning. Mariamnes far och farbror voro hemma. Den förre sprang häftigt upp och ryckte ett kastspjut från väggen mnan han igenkände sin gäst. Den sednare, som var minire benägen att genast gripa till vapen, lade sin hand på Eleazars arm och sade lugnt: Det är den vän, som alltid är välkommen, och hvilken vi dag från dag förgälves väntat.? Allting derinne såg sig så likt ut, att Esca för ett ögonblick kände sig lugnad. Det var ju möjligt att Mariamne kunde vara i det iore rummet, sysselsatt med något hushållsbestyr. Älskarens blyghet dret blodet upp till hans kinder, då han tänkte på att det, ifall så förhölle sig, skulle bli honom svårt att förklara sitt brådstörtade inträde; men minnet af den öfverhängande faran qvärde snart alla dylika små betänkligheter, och han vände sig häftigt om till hennes far och frågade honom i en nästan hotande ton: ?Hvar är Mariamne?? Eleazar såg först endast förbluffad ut, men syntes derpå känna sig något stött. Han svarade emellertid med mera sjelfbeberrskning än vanligt: Min dotter gick alldeles nyss ut med sin vattenkruka. Och hon kommer nog snart hem igen, men hvad rör det dig??