Aftonbladet – 20 juli 1864, sida 2

han trädde in på den väl bekanta gatan; men då han såg upp mot det mörknande himlahvalfvet, kände han en kall rysning genomila sig vid tanken på att han möjligen kommit för sent. Trädgårdsporten stod öppen, såsom hon måste ha lemnat den. Hon var således icke i huset. Han torde möjligen kunna träffa henne vid flodstranden och ba den lyckan att få vara några minuter ensam med henne innan han förde henne tillbaka och för andra gången satte henne i säkerhet inom hemmets skyddande murar. Han erkände för sig att det klokaste steg han under närvarande omständigheter kunde toga, varatt berätta hennes far hvad han hade hört och genast bereda honom på att söka skydda sin dotter; men det var så länge sedan han såg Mariamne, den fara, i hvilken hon svälvade, hade gjort henne ännu mera dyrbar för honom, och hans egen knapphändiga räddning från en hastig död hide så lifligt inpräglat hennes bild i hans hjerta, att han ej kunde emotstå frestelsen att söka up henne id stranden och endast hörd och sedd af henne, berätta henne allt hvad han hade känt och upplefvat sedan de sist skildes, och hur de för bådas deras skull aldrig mer borde skiljas från hvarandra. Full af sådana tankar skyndade han ner till flodstranden och uppsökte den brutna pelare, der hon brukade stiga ned och fylla sin kruka ur floden. Förgäfves spejade hans ifriga blick efter den mörkklädda gestalten och det ljufva bleka ansigtet. En gång spratt han häftigt till, då han i den tilltagande skymningen trodde sig se henne ligga nedhukad vid stranden men fann snart ait han blifvit narrad af ennedramlad sten. Derpå kastade han ännu en gång en forskaude Mick omkring sig innan han aflägs