mån. Det är som vore vi stora personer, vi 3 subalterner. Just nu lemnade man oss de bref vi skrefvo i Flensborg tillbaka, derföre att de voro förseglade. Wester helsar eder och säger att vi hafva rätt tvefligt; vi sjunga operor och svenska visor. — — — —Y I Korrespondenten från Landskrona läses öm, i nedanstående bref från sergeant Elgs dateradt Brahe Trolleberg på Fyen den Juli: Vid vapenhvilans slut, den 25, besatte v skansar kl. 10 på af aftonen, ty redan kl. kunde fiendtligheterna åter begynna; dock hördes ej under nattens lopp annat å preussarnes sida än ett mycket starkt oupphörligt ande till och från skogen midt emot Arnkildsöre, hvadan vi förmodade att fienden ditkörde båtar, för att derifrån göra öfvergång till Als, hvilket ock sedermera besannats. Kl. 6 på morgonen började preussarne från 3 af sina verk beskjuta oss med granater både i fronten och flankerna, hvilken eld å vår sida med god verkan besvarades, så att elden å båda sidor upphörde kl. 8, då vi kort förut observerat en explosion å ett af fiendens batterier, hvadan det är allt skäl att antaga, att vi skjutit ett krutmagasin eller en ammunitionsvagn i brand. Under tiden observerade vi mången af våra infanterister käckt uppstiga ur löpgrafven, lägga an och nedskjuta preussare, som med sin vanliga oförskämdhet framkommo ur Sandbjergsskoven och gjorde hånande gester åt de våra. Hela dagen var det tyst å ömse sidor, med undantag af ett och annat gevärsskott, som vexlades mellan de våra och de fiendtliga vedetterna, hvarvid flera tyskar fingo bita i gräset, då deremot å vår sida ingen sårarades; dock hade vid morgonens granateld en man blifvit ihälskjuten och 2 sårade. Preussarne fortforo hela dagen köra båtar till skogen, men som vi endast kunde höra och ej se dem, kunde intet föras deremot å vår sida, utan arbetades med all kraft på förstärkningen af våra verk, hvilka sannerligen äfven tarfvade det. Frampå natten började preussarne ånyo elden, som å vår sida med all kraft besvarades och afstannade först på aftonen. Våra verk hade lidit betydligt och vi använde derför hela natten till att reparera och förstärka dem. Jag hade befälet på ett verk å högra flygeln och observerade på morgonen (den 28) att fienden, som vi hela natten hört arbeta, börjat uppkasta ett nytt verk till venster om Sandbjerg slott och fann till min stora förväning derstädes en arbetsstyrka på ett parlhundra man vid full dager helt lugnt fortsätta sitt arbete, hvarföre jag beslöt gifva dem en lexa; men som mitt distanskort endast angaf afståndet till 1600 alnar, då det deremot i sjelfva verket var 2000. gick den första granaten för kort och emottogs af preussarne med hurrarop. Jag skickade dem då en på 1800, som gjorde någon verkan, dock ej värre än att de lugnt fortsaite tt arbete. Jag sände då en på 2000 och förig var dess verkan ibland dem; istället för de a hurraropen hördes nu jemmerrop, och vi go dem i största hast bege sig derifrån, medtagande en mängd sårade. Emellertid hade under tiden tvenne af de fiendtliga batterierna blifvit uppmärksamma på mitt tilltag och riktade en korseld mot mig, som jag med några skott till hvartdera besvarade; men då jag cj erhöll någon hjelp från våra öfriga batterier på högra flygeln, som jag sedermera erfor, emedan de ej genom sina embrasurer kunde erhålla tillräcklig sidoriktning, insåg jag att fiendtliga batterierna skulle koncentrera hela sin eld mot mig, -hvarföre jag lät föra kanonerna på sidan om embrasurerna, att ej få pjeserna demonterade, och tillsade folket att söka dekning. En lycka var att pjeserna så hastigt kommo ur embrasurerna, t strax derefter kom en granat och borttog hög kindstycket af en embrasur. Jag hade ställt kanonen tiil venster, hade den stått till höger hade den varit ohjelpligt förloråd. Sedan de skickat omkring 50 granater, upphörde elden, utan att ha förorsakat oss annan skada än slagit 2 mindre hål i en tom ammunitionsförställare ochlindrigt sårat en man. Svensken Hammarström, som blifvit omtalad jemte mig i tidningarne, har stupat.